Skägg är disko

Nu har jag tänkt lite. På vad skägg har att göra med manlighet.

Först läste jag modebloggaren Sofia Hedströms inlägg om hur skägg, maskulinitet och handlingskraftighet har konkurrerat ut den metrosexuella mesen som går på yoga. Enligt henne är skägget ett uttryck för en klassisk Riktig Karl.

Okej att den metrosexuelle mannen som vi hittills känt honom – som en som bejakar sina feminina sidor – inte har samma status som för några år sedan. Men jag vetetusan om man kan gå därifrån till att se skägg som en symbol för styrka. Inte alla skägg.

Jag med mitt storstadsskägg och moderiktiga rutiga skjorta identifierar mig mer med den metrosexuelle mannen än den hårde maskuline mannen. Titta på bilden här intill – inte kan man kalla mig en Riktig Karl? Eller?

Sedan har det i sig ganska harmlösa inlägget legat och skvalpat runt i min hjärna ihop med den här krönikan av Natalia Kazmierska i några dagar. Den gjorde mig illa till mods. För om Kazmierskas slutsats, att idén om den mjuke och jämställde mannen nu är helt död, är representativ för samället i stort så blir jag mörkrädd.

Även om nu läget inte är riktigt så illa så upplever vi en tillbakagång i synen på hur mannen ska vara – där ger jag Sofia Hedstam rätt. Det är bara det att jag inte tror att skägg-trenden har med det att göra. Det moderna skägget  handlar snarare om en romantisering av ett enklare liv, tillsammans med ekologiskt och närodlat, än om en önskan att vara en riktig karlakarl.

Som symbol för vad en Riktig Karl ska vara tror jag att skägget har förlorat sin status.