Vi fick ett mejl.
Kära Skäggbloggen,
Sedan tonåren har jag rakat mig regelbundet – inte på grund av att jag tycker illa om skägg, tvärtom, det är det coolaste som finns – utan för att jag inte har tillräckligt tät ansiktsbehåring. Visst, mitt blonda skägg växer, typ, och några strån blir styva, men de är glesa och får mig mest att se ut som en kiwi i fejset. Det gör mig såklart väldigt förtvivlad att ett mäktigt, eller bara lagom normalt, skägg är för mig något ouppnåeligt, en dröm långt borta. Ibland känner jag mig som plåtmannen i Trollkarlen från Oz som söker efter sitt hjärta, men i mitt liv finns varken Dorothy eller magiska trollformler till hjälp.
Jag minns första gången jag kom på att jag ville ha skägg. Det var när jag såg småstjärnorna på tv när jag var liten. Där var det en kille i min ålder som mimade till Nordmans ”Vandraren”. Han var utklädd, förstås, och hade ett tredagarsstubb sminkat i ansiktet. Jag var fascinerad, det såg ju så jäkla ballt ut. Att det var en liten pojke som bara var sminkad, gjorde inte desto mindre att det var något jag kunde överföra till min egen självbild. Jag var bland de första i klassen som inte bara hade hår på huvudet, och jag tog för 
givet att ett par polisonger och kanske en mustasch var några få veckor borta. Men inget hände.
Puberteten kom likt en orkan och förde mig bort från Kansas, in i en helt annan värld med nya karaktärer och sång- & dansnummer. Dagarna gick, månader passerade, och så idag är jag 23 år gammal och har mer hår på öronsnibbarna än i ansiktet. Jag har givit upp hoppet om att en dag vakna upp med en häftig krans i nyllet. Jag kan bara konstatera att: Det gör ont, men går ändå, när jag vandrar längs den gula vägen mot ytterligare skägglöshet.
Tack för en bra blogg, jag läser den intresserat distanserat!
…och med vemod och avundsjuka!
/ Olle
7 kommentarer
Olle!
Fantastiskt fin text där. Dina känslor kring din skägglöshet både intresserar och berör.
Du kan ju försöka odla skägg!!!
Ta hår från kroppen eller huvudet och odla det i ansiktet
Hos en klinik såklart!!!
Olle – Tack för ditt mejl! Jag vet att det finns många andra skägglösa där ute som känner likadant.
Känner du igen sig i Olles berättelse? Hör gärna av dig till oss – på fejan, här på bloggen, på twitter eller info@skaggbloggen.se.
Tack för din text Olle! Jag känner igen mig väldigt mycket. Är 22 och har endast en mycket klen moppemusch likt en 14-åring.
Det som så många gånger har nedslått mig är hur naturligt hånad jag blir av mina polare. Rätt ut i samtalet benämns jag som pojken i sällskapet, och hur många gånger har jag inte stått ut med att vänner vill känna efter hur lena mina kinder/haka är. Tills för ett par år sedan tänkte jag skit samma, jag är väl helt enkelt sist med skägg i vänskapskretsen (någon ska ju vara det). Nu har jag dock insett att jag nog aldrig utvecklar skäggväxt.
Till alla män med skägg där ute vill jag uppmuntra att ni ska vara sjukt stolta över era skägg! Oavsett om det är helskägg eller bara en raspig renrakning. Men har ni någon i er bekantskap som inte är lika lyckligt lottad så låt honom vara! Män ska hålla ihop och ta hand om varandra, inte trycka ner varandra för att höja sin egen självkänsla (vad är det för kvinnligt beteende egentligen?).
Åh, jag känner verkligen igen mig i Olles text. Önskar så att jag kunde ha skägg. Just nu är det enbart enstaka ”kiwi-strån” på och under hakan, och lite ovanför läppen. Har man tur hittar man ett och annat på kinderna också. 21 år gammal, hoppas att en dag kunna pryda mitt ansikte med något annat än mitt renrakade nuläge.