”Jag benämns som pojken i sällskapet”
Följande text av signaturen R kom häromdagen som en kommentar till Olles brev. Jag lyfter upp den som ett inlägg, för den tål att läsas.
”Är 22 och har endast en mycket klen moppemusch likt en 14-åring.
Det som så många gånger har nedslått mig är hur naturligt hånad jag blir av mina polare. Rätt ut i samtalet benämns jag som pojken i sällskapet, och hur många gånger har jag inte stått ut med att vänner vill känna efter hur lena mina kinder/haka är.
Tills för ett par år sedan tänkte jag skit samma, jag är väl helt enkelt sist med skägg i vänskapskretsen (någon ska ju vara det). Nu har jag dock insett att jag nog aldrig utvecklar skäggväxt.
Till alla män med skägg där ute vill jag uppmuntra att ni ska vara sjukt stolta över era skägg! Oavsett om det är helskägg eller bara en raspig renrakning.
Men har ni någon i er bekantskap som inte är lika lyckligt lottad så låt honom vara! Män ska hålla ihop och ta hand om varandra, inte trycka ner varandra för att höja sin egen självkänsla.”
word!
Än är det inte försent!
Mitt skägg var ganska klent fram tills jag fyllde 24. Sedan tog det fart och nu sitter jag här med ett relativt tätt helskägg.
Så det kanske inte är helt hopplöst för dig än
Jag vet hur det känns men min polares farsa har ganska nyligen kunnat börja odla mustasch och han är en bit över 40. Så man ska la aldrig säga aldrig.
Själv fyller jag 21 till hösten och drömmer om kommande år, min far fick mer ”ordentligt” skägg runt 25 och jag har detta år kunnat börja odla ett litet hakskägg. Det kommer…jag håller mina tummar för dig!