Isen-i-skägget-historien

Skrivet av

När vi ändå snackar om vinterskägg. Delar av läsekretsen kanske är bekanta med handen-på-låret-historien från Isaac Asimovs Stiftelseserie, jag var med om något liknande igår som jag döpt till isen-i-skägget-historien.

Centralt i handen-på-låret-historien är hur viktig sammanhanget är för hur en en företeelse tolkas. I orginalhistorien träffas två personer på en strand, med minimalt med kläder på sig, utan att det på något sätt känns udda. Hade de däremot umgåtts på samma sätt, med lika lite kläder på sig, på tex en restaurang hade stämningen blivit klart mer obekväm. Omgivningen styr beteendet, typ.

På samma sätt kände jag det igår när jag var ute på en skidtur. Det var kallt och jag hade ett rejält frostigt vinterskägg. Jag kände mig stolt och nöjd. Jag upplevde att folk jag mötte tittade gillande, nästan uppmuntrande på mig och mitt skägg. Vinterskägg i skogen, inga konstigheter.

Skidspåret slutar vid busshållplatsen och bussen kom i samma stund som jag kom fram, så jag klev ombord direkt, med mitt frostiga skägg och jävlar vad de stirrade på mig! Förvåning, förundran, till och med ogillande såg jag i deras ögon. Plötsligt kändes det inte alls lika fint med frost i skägget. Det som var bra och fint och snyggt i skogen passade sig helt enkelt inte alls på en buss.

3 reaktion på “Isen-i-skägget-historien

  1. Jerker

    Det var bara avundsjukan som stack fram sitt fula nylle igen. Vinterskägget väcker allas avund och passar i alla vintermiljöer.

Kommentarer inaktiverade.