Det kom en mycket fin lten skäggsaga till bloggen, det passar väl bra en sävlig söndag som denna?
Hösten var mycket mörk, och vintern kallare än vanligt.
Livet var över huvud taget tristare än normalt.
Min fästmö fick mig efter en lång tid av ömsom
tjat, bedjan och hot att raka av mig mitt skägg.
Livet var över huvud taget tristare än normalt.
Min fästmö fick mig efter en lång tid av ömsom
tjat, bedjan och hot att raka av mig mitt skägg.
Mitt ståtliga, röda skägg. Vildvuxet, men kärleksfullt vårdat.
Det skägg som beundrats av tusen och åter tusen avundsjuka blickar
Nåja, men en hel del positiva kommentarer har jag allt fått.
Tiden gick, och av bara farten fortsatte jag raka mig.
Inte helt intill skinnet, nej då; jag skulle inte vara slätrakad,
lite stubb passar mig tydligen bäst. Tänk Sonny Crockett.
Så i stället för att fullfölja amputationen, levde jag med ett stympat skägg.
Och nu, nu ter sig varje morgon ljusare än den föregående.
Kaffet smakar bättre, snuset sitter som det ska och mina
vänner verkar trevligare än någonsin.
Det tycks mig som om våren är på väg.
Flera veckor har gått sedan jag senast rakade mig och
ju längre tiden går, desto bättre mår jag.
Och jag blir vackrare med tiden – hur många kan väl säga det om sig själva?
Visst älskar jag min fästmö, men mitt skägg är en del av mig.
Vi har ett ömsesidigt kärleksförhållande och aldrig skiljas vi åt igen.
Och som en vis person sa: ”Ett ansat skägg är ett stympat skägg”.
Peter Järnstedt
2 kommentarer
Det här hade kunnat vara skrivet av mig. Speciellt det sista stycket.
http://distilleryimage3.instagram.com/f037e91c606111e1a87612313804ec91_7.jpg
Håller med