månadsarkiv: december 2012

Test av skäggtrimmer: Philips Styleshaver Pro (QS6140)

Skrivet av


Dags för ett nytt test av en skäggtrimmer. Den här gången en Philipsmodell som har inbyggd rakapparat.

Modell
Philips Styleshaver Pro (QS6140)

Användning
I ena änden: en rakapparat. I andra änden: en skäggtrimmer, ställbar i 12 olika längder mellan 1 och 10 mm. Tar man bort kammen kan man ändra från en bredare (32 mm) till en smalare (16 mm) sax för att trimma detaljer med precision.

Pris
Ca 700 kr (Dec 2012)

Bra precisionstrimning.

Fördelar
Enkel kanttrimning när man tar bort kammen, tack vare bra vinkel på saxen och två saxbredder. Stark motor och bra sax. Går att skölja trimmern i vatten.

Nackdelar
Rakning: Det kanske bara är jag som är ovan vid elektrisk rakning (detta är min första) men det svider i huden utan att skäggstubben försvinner. Dessutom gör rakapparaten det svårt att få en skarp kant mot skägget, så jag får ändå raka halsen med hyvel.

Trimmern är otymplig p.g.a. den tunga rakningsdelen. Det känns också som om kammen inte ger riktigt fri lejd åt skäggstråna, så jag måste dra flera gånger för att komma åt alla strån. Laddningsställ är praktiskt i badrummet, men inte smidigt att ta med på resa.

Rätt trimmer för dig som…
Vill ha rakapparat och trimmer i samma apparat och har tålig hud. Om man inte absolut känner att man måste ha en rakapparat i samma maskin är den lite klumpig.

Brantings politiska mustasch

Skrivet av

Eric hittade den här tjusiga tallriken med Hjalmar Branting, Sveriges förste socialdemokratiske statsminister. Det finns en intressant historia bakom Brantings mustasch. Han använde den för att bygga sin politiska image.

När Hjalmar Branting var ung astronom år 1880 hade han anlagt helskägg, helt passande i den akademiska miljön. 1890 gick han däremot över till valrossmustasch, en mustaschtyp som var särskilt vanlig just bland arbetare vid tiden runt förra sekelskiftet. (Kolla in Knut Barrs verk Arbetets söner: ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen från 1906 med flera hundra foton av den tidens arbetare.)

Samtida betraktare påpekade att Branting, som kom från överklassen, nog hade anlagt denna mustasch för att likna en arbetare. Gustaf Fröding skrev till exempel i ett brev 1892 att Branting hade en väldigt förnäm framtoning, men ”han bemödar sig visserligen att se så underklassig ut som möjligt – går i grova kläder och har tuffsat till sina mustascher – förmodligen för att icke alltför mycket reta sina partivänner.”

I slutet av 1800-talet var skägg oerhört modernt och vilken typ av skägg man bar markerade ofta social tillhörighet. Magnus von Platen har påpekat att ”Brantings mustascher var en lojalitetsförklaring med den klass som han kämpade för.”