Apples grundare Steve Wozniak skickar tummen upp till alla skäggon där ute!

Skägg är ingen privatsak, om nu någon nu trodde det. Den som odlar skägg får räkna med att folk lägger sig i. Hår i ansiktet väcker känslor. Ibland är reaktionerna negativa, vilket många läsare på bloggen har vittnat om.

Men så har vi också Christian, som berättar att skäggiga män på stan hälsar på honom med ett uppmuntrande ”skäggbroder!”. Eller den gången när Eric fick specialbehandling av datasupporten för att han hade så fint skägg.

Något av det första jag märkte när jag började odla skägg var att jag började se andra skäggiga män på ett nytt sätt. Och de ser tillbaka. När jag möter ett skäggo på stan tycker jag att det ofta händer att man tar in den andres skägg och tyst visar sin uppskattning med en bekräftande blick.

Synd bara att den här skäggemenskapen så ofta är tyst och outtalad. Här på bloggen sprider ni läsare ju hela tiden skäggkärlek till varandra. Jag vill tro att Christian och Eric inte är ensamma om att ha fått skäggpepp i vardagen och hör gärna fler exempel. Kära läsare – kommentera, mejla, twittra och berätta om när och hur folk har visat dig uppskattning för ditt skägg. Förhoppningsvis kan vi inspirera fler därute att visa sin skäggige broder lite kärlek.

Walt Disney själv, med sina skäggiga sju dvärgar

I dag får de anställda på Disneyland börja odla skägg, rapporterar Los Angeles Times. Trots att Walt Disney själv bar mustasch var de anställda på Disneyland tvungna att vara helt rakade när parken öppnade på 1950-talet. Familjeidyllen fick liksom inte förstöras av några ovidkommande hårstrån.

Det var inte förrän år 2000 som Disney reviderade sin stränga klädkod så att det blev tillåtet för parkarbetarna att ha musche.

Och idag, 3 februari 2012, tas alltså det stora steget att tillåta skägg. Men inte vilka skägg som helst. Det ska vara ett kortklippt helskägg eller getskägg, inget annat. För vi kan ju gudskelov inte ha folk som står och sticker ut i kassan till bergochdalbanan, resonerar Disney som har gjort sig känt som företaget med en av världens striktaste klädkoder. Det var inte förrän 2010 som företaget släppte på kravet att kvinnor måste ha kjol och strumpbyxor.

Men att konservativa Disney nu faktiskt har tagit steget att tillåta skägg är väl ett tecken om något på att skägg har tappat sin sluskstämpel på riktigt, även i USA.

Länge sen mitt skägg syntes på bloggen. Så här matchar det mina nya glasögon.

Det sägs ofta att skägg är en trend just nu. Underförstått är en trend något som går över och folk räknar med att vi snart kommer att se långt färre skägg.

Men jag är inte så säker.

Eric skrev nyligen att han har sjunkit djupare och djupare in i skäggträsket. För några år sedan hade han inte ens övervägt att skaffa skägg och nu har han svårt att tänka tanken att raka av det.

Jag känner samma sak. Även om mitt skägg för tillfället är kort och inte lika framträdande som Erics så har jag mycket svårt att tänka mig att börja med rakning igen. Att börja ha skägg var en tröskel jag var tvungen att kliva över, men nu när jag gjort det kan jag inte förstå hur jag tidigare kunde ägna alla dessa morgnar åt att slita på min hud med den eländiga hyveln.

Det är för bekvämt med skägg. Jag har ingen lust att gå tillbaka.

Innan man har provat skägg vet man inte om vad det är man har saknat. I och med att det är en ”trend” att skaffa skägg nu så finns det fler noviser som börjar odla. Om vi antar att ”trenden” snart upphör och det blir mindre modernt med skägg så kommer en del att återgå till att raka sig. Men inte alla. Jag är övertygad om att en stor del av de personer som de senaste två-tre åren har tagit steget över till skägg har upptäckt att de gillar det så mycket att de inte kommer att gå tillbaka.

De kanske kommer att raka sig ibland, men när man väl har provat skägg så känns det främmande att helt ta bort det från sin repertoar. Tror jag.

Ja, jag vet. Det räcker att gå tillbaks till 1970-talet för att hitta en period då alla hade skägg. Trenden gick över den gången och ersattes av yuppiernas 1980-tal då det var renrakat så långt ögat kunde se.

Så vad får mig att tro att det är annorlunda den här gången, att skägget nu kommer att vinna fler själar för gott?

En magkänsla. Men jag tror också att den modernitet som gjorde sitt intåg på 1900-talet, där först säkerhetshyveln och senare rakapparaten gjorde rakning till en massprodukt, något som gick att sälja in med massreklam och något man var tvungen att ägna sig åt för att passa in i den konforma bilden av en modern man – jag tror att denna svängning under 1900-talet var skäggets historiska bottennivå. Jag tror att vi nu är på väg uppåt igen, jag tror att skägget är på väg mot en långvarig renässans efter en hårlös istid.

Precis som temperaturen kan svänga från år till år samtidigt som den långsiktiga tendensen är att klimatet blir varmare, så går vi också mot ett skäggigare samhälle även om trenderna kan svänga lite från år till år.

Min korridorsgranne Ryan fick för sig att han skulle testa att raka sig med en gammaldags rakkniv.

Han fick en intresserad publik.

Försiktigt, Ryan!

Jag sa: Försiktigt, Ryan! Jag tycker mig ana varför dagens moderna rakhyvlar ser ut som de gör; det blir inget oavsiktligt fall av Sweeney Todd när man är oaktsam om morgonen.

I dag valde Europaparlamentets ledamöter ny talman, och bland kandidaterna finns två män med skägg.

Martin Schulz (t.v.), tysk socialdemokrat, vann omröstningen. Inte så konstigt, eftersom de två största grupperna i Europaparlamentet – konservativa EPP och socialdemokratiska S&D – hade gjort upp om att inneha talmansposten halva mandatperioden var.

Le Figaro skriver att Schulz har gått från anonymitet till maktposition genom att provocera åt olika håll, men hans skägg provocerar knappast. Kort och välansat sticker det inte ut, även om Schulz är en av få politiker i Europaparlamentet som har skägg.

Nirj Deva (mitten), brittisk tory, och Diana Wallis (t.h.), brittisk liberal, fanns också bland kandidaterna. Nirj Deva har ett ståtligare skägg än Schulz, tycker jag. Format till en spets under hakan ramar det in hans breda käkparti på ett bra sätt. Och kritvitt skägg är så snyggt att det nästan borde vara obligatoriskt att odla skägg för äldre män vars hår blir vitt.

Vad heter polisonger på franska då? Jo, favoris. Det finns också det mer informella ordet rouflaquettes. Hur det då kommer sig att svenskan har lånat ett helt annat franskt ord och låtit det beteckna kindskägg finns det ingen förklaring till.

För övrigt känner den flitige skäggbloggsläsaren säkert till att det är den amerikanske 1800-talsgeneralen Ambrose Burnside som har gett upphov till det engelska ordet sideburns.

Avslutningsvis, kolla in Josh T. Pearsons galna polisonger i den här videon.

En del av mitt skägg beter sig inte riktigt som det ska. Skägget under min underläpp växer uppåt, i motsats till resten av skägget på min haka.

När det blir längre trycker underläppsskägget mot läppen ovanför. Det är irriterande och kliar, och därför kan den här delen av skägget aldrig bli längre än på de här bilderna. Om underläppsskägget hade vuxit nedåt så hade jag kunnat låta det bli längre i harmoni med skägget runtom (även om jag är den förste att tillstå att jag överlag har glest skägg under munnen). Suck. Jag kollar på män runtom mig och de flesta verkar ha underläppsskägg som växer neråt.

Jag skulle ju aldrig kunna odla en soul patch, bara en sån sak.

Det känns som om alla skägg har några egenheter när det gäller växtriktning. Jag har en kompis vars skägg växer i en och samma riktning från vänster öra till höger öra, så det får han hålla koll på när han trimmar skägget. Det är väl inte underligare än att håret på huvudet har olika virvlar.

Kära läsare, Erics skägg har varit lite mer närvarande än mitt på bloggen det senaste året. Jag nyårslovar att skärpa mig under 2012. Som synes har jag inte samma ståtliga vinterskägg som Eric just nu, utan något mer kortsnaggat.

Mer läsning: Skäggbloggen har tidigare diskuterat begreppet fittskägg i mer bildlig bemärkelse.

När vi ändå håller på att lista filmskägg måste jag göra ett litet instick.

Jag var och såg den nya Tintin-filmen häromdagen. Kanske är det för att närmare två år av skäggbloggande har satt permanenta ärr i min uppfattningsförmåga, kanske är det för att jag ser skarpare med mina nya glasögon; när förtexterna susade förbi i ett vindlande tempo kunde jag hursomhelst raskt se att en i filmteamet hade ett lite roligare namn än de andra.

Jamie Beard.

En viss Jamie Beard var previsualisation supervisor för Tintinfilmen och har uppenbarligen jobbat med feta filmer förut. Tack Jamie för att du har renderat vartenda hårstrå i Kapten Haddocks skägg så snyggt.

Det finns för övrigt 15 personer i Sverige som heter Beard i efternamn, och 15 som heter skägg.