Hej!

Mardrömselvan satsar på 9 mm backskägg. Kan ni kommentera detta? I första matchen blev det nämligen förlust. Några frågor: bockskägg är ju känt men finns det backskägg? Är det fel att satsa på skägg såhär i början av säsongen, borde man vänta till slutspelsskägg? Har sportskägg någon bevisad koppling till bättre prestation eller moral? Spelar längden någon roll?

Tack på förhand.

Ja, kära Mardrömselvan, såklart finns det något sådant som ett backskägg. Skägg är sannerligen inte särskilt vanligt på fotbollsplanen nuförtiden, men om det är någonstans man ska hitta det så är det i backlinjen. Se bara på Olof Mellberg.

Satsa på skägg från säsongsstart. Slutspelsskägg lämnar vi åt hockeykillarna.

Skägg är respekt. Skägg är tuffhet, självsäkerhet och manlighet. Skägg signalerar: jag viker inte ner mig. Något som alla backar med självrespekt skriver under på. Vad gäller bevisad sportslig effekt så är väl statistiken bristfällig, men på det mentala planet är det som ni förstår bara positivt.

Om ni känner er osäkra på grund av bristande resultat, låt skäggen växa! 9 mm är inte mycket. En målbild kan ju vara korplaget Partizan STHLMs backlinje Eric och Oskar här under. De har åtminstone vunnit en match i år och varit jävligt stabila bakåt i alla matcher. Såhär ska det se ut grabbar!

Vanliga människor rakar sig med rakhyvel, lite häftigare människor med säkerhetshyvel och riktigt häftiga med rakkniv. Det känns i alla fall som den gängse synen på rakning.

Frågan är då vad man kan kalla den här killen – stenhård? Rätt häftigt är det i alla fall, tipstack till Pär som postade den på Skäggbloggens facebooksida.

Vi fick ett fint mejl från Rune i sportkeps. Det visade sig att han är det perfekta exemplet på att det aldrig är försent att anlägga skägg.

Stiligt, Rune! Hur länge har du haft skägget sådär?
- Ca två år blir det nu. Det tog mig 46 år innan jag ”kom ut ur garderoben” och lät ansiktsbehåringen träda fram.

Vad får du för kommentarer om det?
- För det mesta bara positiva omdömen men kompisens 10-åriga dotter tyckte häromdagen att det såg ”äckligt ut och att jag var mycket bättre som slät”

Hur får du mustaschen att se sådär lagom uppsvängd ut i ändarna? Det är en stil jag själv eftersträvar just nu, men jag tycker mest att spetsarna pekar neråt.

- Det är väl märkligt med hårsäckar, på huvudet har det alltid varit mjukt bebishår medan mustasch och skägg är som Svinto stålull. Jag skär min mustasch med hjälp av en lite rakkniv mot en stålkam för att hålla formen någorlunda, men annars är det några ”snurrningar” med fingrarna per dag på sin höjd och efter tvagning förstås.

På just den här bilden var jag på besök hos min skäggkompis David i Växjö och provat lite av hans Sternwax från Ungern…

”Min far har haft sådan mustasch sedan jag var liten. Men jag har sett bilder från en svunnen tid, där han rockar helskägg som skulle få många avundsjuka män att titta ner i gatan och stå i skuggan.
Just nu är han drivande kraften bakom ett vikingaby-bygge, där jag ska gå som viking hela sommaren, därav mitt skägg och mustasch som jag bara ska låta växa.”

Kolla här!

ANGRY BEARD from TKSH! Films & Stop Motion on Vimeo.

Ibland är vi på Skäggbloggen sjukt långsamma. Som med den här grymma filmen till exempel. Vi har ju blivit tipsade om Skäggroulette massor av gånger utan att komma oss för att skriva om den.

Nåja, bättre sent än aldrig.

Idén bakom är briljant. Fem skäggiga snubbar träffas hos en barberare (ni som hänger här kanske känner igen honom från det här inlägget) för att slumpa fram en ny skäggfrisyr. Här finns allt från vanligare varianter som Tangorabatt och Skepparkrans, till vansinnesfrisyrerna Tribal-skägg och Hitlermustasch.
- Det känns som en rolig grej som gick lite för långt, säger en av deltagarna med ångest i blicken, strax innan trimmern går igång.

Samtidigt är det också ett otroligt fint samtal om deltagarnas relation till sina skägg och vad det innebär att vara skäggig. Snygg är den också!

Bakom filmen ligger produktionsbolaget Team Tony. Ni som ännu inte har sett den, you’re in for a treat! Så häll upp en köpp kaffe, sjunk ner i soffan och njut.

Skäggbloggen har i dag äran att presentera en gästresencent: Johan Riddarström vill dela med sig av sina senaste erfarenheter på trimmerfronten.

George Michael ser förjävlig ut utan skägg. Nja, inte förjävlig, men han är betydligt snyggare med än utan. Jag med, även fast övriga jämförelser stannar där. George kör ju med 3-dagars-skägget.

För vissa av oss i det skäggiga brödraskapet är skägg inte bara ett livsstilsval; det är en livsnödvändighet för självförtroendet. Utan det, inge ligga, inga vänner. Bara tomhet.

George Michael - rätt mycket risigare utan skägg.

Jag pratar naturligtvis om Benny Andersson-skägget, den korta, kompakta och jämnfördelade skäggform som helt enkelt sätter struktur snarare än arkitektur till ansiktet. Ett skägg av den här typen kräver ständig eftersyn och klippning. Även om saxen kanske är den sanne gentlemannens val, är trimmern det mer praktiska. Då jag är välsignad med en jämn och snabb skäggväxt har jag betat av otaliga trimmers av olika märken genom åren.

BaByliss E842MSE (Samuelsson Edition), får inga som helst poäng för sitt namn, men å andra sidan är andra varumärken minst lika dåliga på naming av sina produkter. Att kika på 60- och 70-talets bilbransch i USA vore ett tips. Jag menar : Vem skulle inte med stolthet plocka fram sin ”Babyliss Challenger” ur badrumsskåpet en helt vanlig torsdag? Tror att företag inom segmentet skäggvård helt enkelt saknar insikt om vad ett skägg egentligen innebär för sin bärare.

En liknande anmärkning kan framföras till förpackningsdesignern som helt enkelt borde hämta ner sin MacBook Pro-kartong från vinden, betrakta den med vördnad, förstå och sedan helt enkelt be valfri imaginär skäggig patriark om syndernas förlåtelse.

Det handlar om känsla och respekt. Det är ingen kritik. Det är en order.

Nåja, med detta sagt övergår vi till själva produkten. Den är fantastisk. Den i särklass bästa trimmer som smekt mitt skägg. Designen är en smula öst-stat dock, men precis som en Kalashnikov AK47 gör den jobbet effektivt och prisvärt.

Med hela 30 längders ställbar kam (0,5 – 15 mm), titaniumbelagda blad, en på-och-av knapp, två hastigheter och tre års garanti är den här rackaren en enkel men robust liten trotjänare. Maskinen ylar som en ettrig italiensk V12 längs en serpentinvägsraksträcka, vilket skulle ge Jeremy Clarkson något fuktigt i blicken. Trimningen är precis, jämn och skoningslös som om produkten snarare var hemmahörande i Ruhr-området än sin ursprungsstad Paris.

Gästresencenten Johan lyxar till det med sax för en gångs skull.

Men den stora fördel är dess kompakta storlek som gör den lätthanterlig och lättförvarad i den fjärdedel av badrumsskåpet som tydligen är min. Klipphuvudets bredd är mindre än på andra trimmers, något man som ovan användare kanske ser som en teoretisk nackdel (större-bättre), men tro mig – det är bara av godo. Den är en snabbrörlig lättviktare, ja, men utan att sakna den tyngd i förhållande till sin volym som ger den där kvalitétskänslan.

Att den däremot saknar ”damsugarfunktion” kan ses som ett minus. Min erfarenhet från en produkt med den funktionen är dock att den ger en hel skäggstrån i handfatet ändå. Men visst, det är praktiskt, det ska man inte sticka under stolen med. Som svar på den funktionen verkar dock BaByliss konstruerat det det ställbara kamhuvudet på ett sätt att det samlar upp merparten av avfallet ändå. Dessutom är det sköljbart för den där fräscha och hygieniska känslan. Övrig rengöring är precis lika pillig som på andra märken.

En annan bra sak med kammen är att den något primala ställfunktionen håller sin position med ordentliga Mercedes-klick, något som många andra produkter inte gör. Med förödande konsekvenser naturligtvis.

”Har jag betalt för att skriva det här?”, undrar du säkert nu.

Nej.

Ett skägg skall icke föråda ett annat skägg med falsk varudeklaration. Det här en riktigt bra produkt 5/5.

Uppdatering: Inköpsställe Siba i Sickla i Stockholm. Pris: 599 kr

//Johan Riddarström

Hårattackerna ska ha varit en del i en falangstrid inom Amish-folket. Stay tuned för fortsatta turer i den roligaste skäggstoryn i media just nu.

Det här planket sitter vid en rivningstomt i närheten av där jag bor och jag blir lika förundrad varje gång jag går förbi. Inte för att arkitektfirman har satt upp åtta tre meter höga närbilder på de som skapar huset som ska byggas där, utan för att alla män på affischerna har skägg.

Skäggen varierar lite, men kan nog samtliga sorteras in under kategorin ”lite stajlat ovårdat som signalerar att jag är konstnärlig och en skön snubbe” (att det är i Stockholm behöver väl inte påpekas…). Är det detta som definierar den här, trots att jag missat att den existerar, tydliga skägg-underkategori som väl måste kallas Arkitektskägg?