Lite rysskyla var allt som behövdes för att ändra på den saken. Och eftersom det verkar vara lika kallt över hela landet borde alltså förutsättningarna för en massa vinterskägg vara optimala. Så let’s have ‘em! Skicka in era grymma vinterskägg till mejl@skaggbloggen.se. Den som har mest frost i skägget vinner…ingenting egentligen förutom beundran från alla läsare. Och det är väl inte fy skam, eller?

Nu har jag inte tid att skriva mer. Ska ut i kylan och djupandas.

PS. Johan undrar om det finns något bra trix för att undvika att kondensen i mustaschen smälter vaxet och ställer till det? Någon?

Såg den här bilden, från en Ben Sherman-annons, härom dagen och insåg att det går ju att ha en snygg, uppåtpekande mustasch utan att låta allt skägg i mustaschen växa ut. Det går uppenbarligen bra att klippa mustaschen vid läppkanten också. Åtminstone om man är cool, snygg och britt.

Mängden snor alltså. Herregud!

Jag börjar nästan gråta när jag tvingas snyta mig offentligt, det går ju åt en hel pappersnäsduk bara att röja upp i eländet under näsan. Om det finns en teknik för att snyta sig snyggt med mustasch är det något som än så länge gått mig spårlöst förbi.

Kan det bli vår snart (alternativt snö och kallt så att man kan få åka skidor och få frost i skägget)?

I den här familjen finns två hobbies som är så dåligt synkade som två hobbies rimligen kan vara. En gillar att odla skägg. En gillar att baka semlor. Tyvärr gillar båda att äta nämnda semlor. Hos en sätter detta vissa…spår.

Seriöst, om det är någon gång jag verkligen är nära att ge upp hela den här skäggprylen så är det när det fastnar massa gegg i mustaschen. I år, när jag jobbar på en matig mustasch, är det värre än någonsin.

Finns det något vettigt sätt att äta semla på utan att hela ansiktet havererar i någon slags gräddkatastrof? Det känns som en ekvation som aldrig kan gå ihop.

Ojojoj. Jag som redan var lite kär i Leif Pagrotsky. Nu börjar jag ladda för frieri!

Den socialdemokratiske före detta kulturministern (bland annat) och stolte skäggbäraren är tillbaka i gammal god form, visar den här bilden från sossarnas partihögkvarter idag (tack Johan Hilton för den).

För er som inte minns så rakade Paggan av sig skägget och auktionerade ut det i P3:s Musikhjälpen. Efter det såg han såhär deprimerande ut, men glädjande nog är nu skägget tillbaka. Och tillägget av pälsmössan är ju bara briljant.

Tack, Paggan. Tack.

Kolla här vad Dan Holmgren gjort. Snygg va! Om nån tryckte upp den på en tischa skulle jag köpa direkt.

Vad är det som händer?

För bara ett par år sedan hade jag inte ens övervägt att skaffa skägg och nu har jag svårt att tänka tanken att raka av det till våren som jag brukar. Det känns som om jag sjunker djupare och djupare ner i skäggträsket. Och jag gillar det.

Men vad tycker människorna omkring mig? När övergår de positiva kommentarerna och de lite avundsjuka blickarna i roade leenden och bekymrade rynkor mellan ögonbrynen? När har man tagit skäggodlandet för långt? Kan man ta skäggodlandet för långt?

Ok jag medger att jag kanske freakar ur här lite och jag känner mig egentligen inte i riskzonen, men jag tycker att tanken är intressant och jag känner igen fenomenet. Från folk som tatuerar sig.

Ni vet, de börjar med nån liten grej på en axel eller en överarm. Sen kanske något på magen. Andra armen. Ett ben. Ryggen. Sim salabim är nästan hela kroppen täckt av tatueringar och plötsligt är deras utseende inte lika socialt accepterat längre (även om jag tycker det ser ascoolt ut). Flera jag känner har gjort såhär och det handlar väl om att ta det till nästa nivå hela tiden. Det blir nästan som ett beroende.

Nu kan jag för första gången åtminstone delvis förstå dem. Jag tror att folk som odlar skägg och folk som tatuerar sig lite granna drivs av samma önskan att smycka ut sig och förändra sitt yttre och efter ett tag har man flyttat fram sina egna gränser långt bortom sina medmänniskors. Och om man inte hejdar sig så sticker man plötsligt ut mer än man kanske hade planerat från början.

Sen om det är ett problem eller inte vet jag inte – men vi som odlar skägg kan alltid raka oss.

Nu vill jag inte smyga längre.

Här ovanför ser ni hur jag på den högra bilden vänt mustaschen uppåt med hjälp av hårvax. På bilden till vänster har jag inte gjort något. Frågan är nu: ska jag fortsätta såhär? Jag tycker själv att det är ganska stiligt, men samtidigt sticker ju mustaschen till höger ut, både bokstavligt och bildligt. Jag ska nog känna efter lite till. Tvinna ändarna är jag inte sugen på.

På bilden till höger ser ni också resultatet av ansningen jag pratade om i mitt förra inlägg. Det är svårt att se på bilderna, men det blev riktigt bra tycker jag. Lite prydligare och inte riktigt lika fyrkantigt. Tack för alla bra tips. Nu hoppas jag på att ni kanske kan komma med några tips på hur man sköter och ansar en mustasch. Vad ska man tänka på?

Kolla in den här sjuukt snygga burken med hårgegg som jag köpte på Sivletto i Stockholm för ganska längesedan nu. Varje gång jag använder den står jag en stund och tittar på den otroligt fina burken.

Ville bara säga det.

Tanken den här vintern var att odla längre skägg än jag har haft tidigare vintrar. Det har jag gjort nu.
Men nu tycker jag att det börjar räcka, samtidigt som jag känner att jag börjar tappa kontrollen lite över skägget. Det är liksom tovigt och spretigt och har inte riktigt den form som jag skulle vilja ha.

Därför tänkte jag höra med den skäggiga massan där ute, hur går man vidare? Hur ansar jag bäst skägget så att det inte blir sådär fyrkantigt när man ser framifrån? Jag är också rätt sugen på att cutta bort en hel del under hakan, men hur gör man det bäst? Jag har upptäckt att jag har ganska krulligt och tjockt skägg – det tycker jag gör det svårare att ansa jämnt. Nån som har några tips?

Eller borde jag bara låta det vara som det är?
Jag har en sax, men eftersom jag inte brukar ha såhär långt skägg är jag lite av en rookie, tro det eller ej. Så det vore grymt med lite tekniktips också.