Skägg är disko

Walt Disney själv, med sina skäggiga sju dvärgar

I dag får de anställda på Disneyland börja odla skägg, rapporterar Los Angeles Times. Trots att Walt Disney själv bar mustasch var de anställda på Disneyland tvungna att vara helt rakade när parken öppnade på 1950-talet. Familjeidyllen fick liksom inte förstöras av några ovidkommande hårstrån.

Det var inte förrän år 2000 som Disney reviderade sin stränga klädkod så att det blev tillåtet för parkarbetarna att ha musche.

Och idag, 3 februari 2012, tas alltså det stora steget att tillåta skägg. Men inte vilka skägg som helst. Det ska vara ett kortklippt helskägg eller getskägg, inget annat. För vi kan ju gudskelov inte ha folk som står och sticker ut i kassan till bergochdalbanan, resonerar Disney som har gjort sig känt som företaget med en av världens striktaste klädkoder. Det var inte förrän 2010 som företaget släppte på kravet att kvinnor måste ha kjol och strumpbyxor.

Men att konservativa Disney nu faktiskt har tagit steget att tillåta skägg är väl ett tecken om något på att skägg har tappat sin sluskstämpel på riktigt, även i USA.

Länge sen mitt skägg syntes på bloggen. Så här matchar det mina nya glasögon.

Det sägs ofta att skägg är en trend just nu. Underförstått är en trend något som går över och folk räknar med att vi snart kommer att se långt färre skägg.

Men jag är inte så säker.

Eric skrev nyligen att han har sjunkit djupare och djupare in i skäggträsket. För några år sedan hade han inte ens övervägt att skaffa skägg och nu har han svårt att tänka tanken att raka av det.

Jag känner samma sak. Även om mitt skägg för tillfället är kort och inte lika framträdande som Erics så har jag mycket svårt att tänka mig att börja med rakning igen. Att börja ha skägg var en tröskel jag var tvungen att kliva över, men nu när jag gjort det kan jag inte förstå hur jag tidigare kunde ägna alla dessa morgnar åt att slita på min hud med den eländiga hyveln.

Det är för bekvämt med skägg. Jag har ingen lust att gå tillbaka.

Innan man har provat skägg vet man inte om vad det är man har saknat. I och med att det är en ”trend” att skaffa skägg nu så finns det fler noviser som börjar odla. Om vi antar att ”trenden” snart upphör och det blir mindre modernt med skägg så kommer en del att återgå till att raka sig. Men inte alla. Jag är övertygad om att en stor del av de personer som de senaste två-tre åren har tagit steget över till skägg har upptäckt att de gillar det så mycket att de inte kommer att gå tillbaka.

De kanske kommer att raka sig ibland, men när man väl har provat skägg så känns det främmande att helt ta bort det från sin repertoar. Tror jag.

Ja, jag vet. Det räcker att gå tillbaks till 1970-talet för att hitta en period då alla hade skägg. Trenden gick över den gången och ersattes av yuppiernas 1980-tal då det var renrakat så långt ögat kunde se.

Så vad får mig att tro att det är annorlunda den här gången, att skägget nu kommer att vinna fler själar för gott?

En magkänsla. Men jag tror också att den modernitet som gjorde sitt intåg på 1900-talet, där först säkerhetshyveln och senare rakapparaten gjorde rakning till en massprodukt, något som gick att sälja in med massreklam och något man var tvungen att ägna sig åt för att passa in i den konforma bilden av en modern man – jag tror att denna svängning under 1900-talet var skäggets historiska bottennivå. Jag tror att vi nu är på väg uppåt igen, jag tror att skägget är på väg mot en långvarig renässans efter en hårlös istid.

Precis som temperaturen kan svänga från år till år samtidigt som den långsiktiga tendensen är att klimatet blir varmare, så går vi också mot ett skäggigare samhälle även om trenderna kan svänga lite från år till år.