Mustascher faller inom ämnet skägg, och när man är inne på mustascher går det inte att undvika Salvador Dalí. Jag tog mig sent omsider till Dalí-utställningen på Moderna igår. Där var tavlor. Men framförallt var där en avdelning om Dalís läppbehåring.

Han var en superstjärna på sin tid och arbetade aktivt med att skapa sig en mediepersonlighet. I det rollbygget var mustaschen ett viktigt varumärke som Dalí målmedvetet använde för att skapa uppmärksamhet och ett tydligt signum.

Clemens Poellinger berättar i SvD en anekdot om när Dalí blev intervjuad i sin ateljé av Jacques Lacan och Dalí hade en pappbit fasttejpad på näsan för att förhindra färgstänk: ”Under intervjun märkte Dalí att Lacan inte kunde släppa den med blicken. Det sägs att det är så han skulle ha fått idén att göra något mer spektakulärt av den mustasch som prytt hans överläpp sedan unga år.”

Sant eller inte: under alla omständigheter är det en stilig mustasch. I en film som visas på utställningen berättar Dalí hur han håller den i trim. Till en början var det helt enkelt så att han efter måltider lät bli att torka av sig om händerna, så kletet från dadlarna han ätit fick forma mustaschen. Senare övergick han till vax av märket Pinaud, och Dalí hävdar att Marcel Proust skulle ha använt likadant vax till sin musche.

Det är inte bara jag som fastnade för den här delen av utställningen. Det finns fler som har bloggat om Dalís mustascher.

Vi kör en film också: