Skäggbloggen stöter på målaren Martin Wallén (till vänster) och hans kompis Jakob Nilsson på ett vernissage. Typiska konstnärsskägg får man väl säga. Här är en intervju med Martin.

– Mitt skägg är vildvuxet och halvt. Det är tunnare på vänstersidan. Jag brukar bara trimma mustaschen. Jag har sparat i två år.

Får jag känna på det?
– Ja.

Jag tror att det här är det längsta skägg jag har känt på. Är det korrekt att kalla det här ett konstnärsskägg?
– Det kan man nog göra.

Vad kännetecknar ett sådant?
– Att det hör ihop med en lång kalufs. Man klipper varken håret eller skägget. Som konstnär prioriterar man andra saker än att hålla på med behåring. Man är uppe i de andliga frågorna och inte i de kroppsliga.

Skulle du kunna tänka dig att låta bli att ha skägg?
– Jag har provat både med och utan såklart, och har upplevt att jag ser nästan tio år yngre ut utan skägg. Så det skulle bli väldigt naket utan.

Har Jakob (höger i bild) också ett konstnärsskägg?
– Det kan man säga. Man skulle kunna kalla hans skägg för ett veganskägg eller ute-på-landet-skägg. Jakob bor ju ute på landet och har mark och håller på att bygga ute i skogen.

Det känns inte som det klassiska bondeskägget, utan som nya gröna vågen-skägget.
– Ja. Där har vi det. Visst. Bondeskägget är kortare.

Några avslutande ord?
– Jag står ofta och stryker mig i skägget när jag funderar över färgval till exempel. Det är en handling som man inte riktigt tänker på till slut. Jag kan inte tänka mig nån som inte gör det om man har ett så här långt skägg.

Mustascher faller inom ämnet skägg, och när man är inne på mustascher går det inte att undvika Salvador Dalí. Jag tog mig sent omsider till Dalí-utställningen på Moderna igår. Där var tavlor. Men framförallt var där en avdelning om Dalís läppbehåring.

Han var en superstjärna på sin tid och arbetade aktivt med att skapa sig en mediepersonlighet. I det rollbygget var mustaschen ett viktigt varumärke som Dalí målmedvetet använde för att skapa uppmärksamhet och ett tydligt signum.

Clemens Poellinger berättar i SvD en anekdot om när Dalí blev intervjuad i sin ateljé av Jacques Lacan och Dalí hade en pappbit fasttejpad på näsan för att förhindra färgstänk: ”Under intervjun märkte Dalí att Lacan inte kunde släppa den med blicken. Det sägs att det är så han skulle ha fått idén att göra något mer spektakulärt av den mustasch som prytt hans överläpp sedan unga år.”

Sant eller inte: under alla omständigheter är det en stilig mustasch. I en film som visas på utställningen berättar Dalí hur han håller den i trim. Till en början var det helt enkelt så att han efter måltider lät bli att torka av sig om händerna, så kletet från dadlarna han ätit fick forma mustaschen. Senare övergick han till vax av märket Pinaud, och Dalí hävdar att Marcel Proust skulle ha använt likadant vax till sin musche.

Det är inte bara jag som fastnade för den här delen av utställningen. Det finns fler som har bloggat om Dalís mustascher.

Vi kör en film också: