Men varför är det så?

Ja, först och främst för att man inte behöver vara på jobbet och se proper ut. Man vågar testa. Det är okej att gå omkring som ett troll med fläckar av spretigt skägg i ansiktet, för det är ju bara sambon, knodden och möjligtvis några föräldrar på öppna förskolan som ser. Och det är ju skit samma.

Men det finns fler förklaringar, vågar jag påstå.

1. Skägget ingår i en idealbild av en pappa från förr. Många nyblivna pappor är uppväxta på 70- och 80-talen och hade pappor som exprimenterade med skägg. Så är det för mig. Då är det inte konstigt om man (medvetet eller omedvetet) vill likna den bild man har av sin pappa.

2. I bilden av en bra, känslig pappa ingår oväntat nog skägg. Sätt skägg på en pappa och det får honom att se snäll ut (apropå inlägget om manlighet och skägg). Jämställd på något sätt. Tänk dig en pappa med skägg – inte ser du en hård machoppa utan kontakt med sina barn framför dig?

Släng sen på en dos skäggtrend från kändisar och modemagasin och voila – en skäggig pappa!

Frågan är bara varför det finns ett behov av att smyga med att man gillar skäggstubb. Kom ut ur skäggarderoben! Proklamera er skäggkärlek! Som Julia har gjort.