Under mitt surfande upptäckte jag ett oerhört intressant skäggfenomen: Bandskägget. Titta på den första bilden, tagen någon gång under första halvan av 60-talet. Brian Wilson står i mitten med basen och ser glad ut.

Ett gäng glada, välkammade, välstrukna och välrakade gossar som framför trevlig musik om bilar, tjejer, sol och surfing. Det går bra för dem, alla vill köpa deras singlar och album. Livet leker.

Ta sen en titt på den här bilden. Från 1976. Brian Wilson, bandets hjärna, har ballat ur och är nedbruten psykiskt. Det går inte så bra för gossarna längre, minst sagt. Till sitt eget 15-årsjubileum släpper de en samlingsskiva med lite nytt material. Plötsligt finns det bara där. Bandskägget.

Nu har alla, inklusive Brian Wilson längst bak till vänster, odlat skägg. Är det för att det är 70-tal? Är det för att de är på dekis? Kanske tyckte de plötsligt var och en för sig att det skulle var kul att testa skägg? Ingen vet. Men det vore hemskt kul att höra om ni har några liknande exempel på plötsligt anläggande av bandskägg.

PS Som en liten bonus vill jag visa upp brodern Dennis soloalbum Pacific Ocean Blue. Ett av de allra finaste skivomslag jag vet.

Berätta lite om dig själv, vem är du?

Jag är en tjej på 26 år som gillar långa skogspromenader eller ett glas vin uppkrupen i soffan lika mycket som jag tycker om att slå klackarna i taket …för det här var väl en kontaktannons?

Nej, jag är ensamstående morsa från förorten som jobbar med reklam och älskar musik och skägg. Eller skägg och musik. Trots att jag är totalt tondöv har jag sedan sena tonåren ägnat mig åt musikprojekt av olika slag.

Bloggen jag skriver heter Beard makes better music och jag skriver om musik framförd av skäggiga män. Jag har inga ambitioner att skärskåda eller analysera musik i någon vidare utsträckning. (Era läsare kan fortfarande få se det som en kontaktannons…)

Hur kom det sig att du startade bloggen?
Jag fann helt enkelt att nästan all musik jag lyssnade på hade den gemensamma nämnaren skägg och drog givetvis slutsatsen att detta inte är någon slump. Kredden är ej heller att förakta, även om jag inser att jag inte innehar särskilt mycket, inte någon alls faktiskt, så kan jag stundom vagga mig själv till ro om att jag har det.

Vad tror du egentligen det är som gör att skägg gör musiken bättre?

Med skägg kommer känsla, inlevelse och själ – som överförs till musiken. Nu pratar jag inte om livsinsikter och djup på något slags jag-köper-spikmatta-och-världen-är-kärlek-sätt utan mer jag-söp-som-ett-as-i-tre-dagar-torskade-mitt-jobb-och-så-drog-min-brud-sätt….mer.

Haha, äh, ni fattar vad jag menar. Iallafall, de erfarenheterna och insikterna tar sig form i skägg, men också i den musik jag lyssnar på och skriver om. Ni vet den där känslan när Britney Sprears är typ oskuld och sjunger ”Hit me baby one more time” exakt den fast raka motsatsen.

Vilket är ditt favoritskäggo – om man ser till musiken?

Åh, det finns så många. En given favorit är Ben Bridwell (Band of Horses) så jag säger honom.

Vilket är ditt favoritskäggo – om man ser till skägget?

Ray LaMontagne. Han har ett fantastiskt skägg, jag skulle kunna älska honom i en evighet bara för skäggets skull.

En sån här blogg tenderar ju att bli, precis som våran, tämligen mansdominerad. Hur gör du för att motverka det?

Jag brukar fråga mig, när jag kommer på mig själv med att vilja skriva om en kvinnliga musiker, ”Om den här kvinnan vore en man, hade hon då haft skägg?” är svaret ja så är det givetvis så att dessa damer får utrymme i bloggen. Och det händer inte allt för sällan. Senaste spellistan jag satte ihop för BMBM bestod endast av kvinnliga musiker till exempel. Den återfinns här: Beard makes better music 2

Kan tjejer också inbegripas i konceptet? Finns det liksom någon slags inre skäggighet som även kan appliceras på kvinnliga musiker?

Det är klart att erfarenheter och insikter inte sitter i skägget, skägget är en reaktion på dessa. Och kan man inte odla skägg, vilket är ganska vanligt bland kvinnor, så betyder ju det inte att det andra är förlorat. En inre skäggighet är således given.

Skäggbloggens mission är att avdramatisera skägg och inspirera så att fler vågar odla skägg. Har du ett mission med din blogg och vilket i så fall?

Jag använder den till mycket; för att hålla mitt eget musikintresse vid liv och ständigt ajour, för att skryta om på krogen, för att få utlopp för någon form av kreativitet men framförallt för att jag älskar när människor upptäcker ny musik och liksom förtrollas av den. Det och att  ha en ursäkt till att surfa skägg kvällarna i ända.

Sist en klassisk hönan eller ägget-fråga: Tror du att musiken blir bättre för att den som gör den har skägg, eller tror du att artisten odlar skägg för att matcha sin grymma musik?

Musiken blir bättre för att den som gör den har skägg. Skulle det vara tvärtom så kan man ju lika gärna teama ihop sig med Britney. ;)

Elvira driver den helt fantastiska bloggen Beard makes better music som har gett sig den på att övertyga världen om att män med skägg gör bättre musik än de utan. Och vi kan ju bara hålla med. Skäggbloggen och ni läsare har en lång och fin historia av att diskutera musikers skägg på höjden och bredden. Bland annat i vår Topp 10 Rockskägg-lista, men också här och här.

På Beard makes better music kan man upptäcka ny skäggig musik via Youtubeklipp och Spotifylistor. Till exempel finns en rejäl genomgång av Bon Ivers alla sidoprojekt genom åren. Ambitiöst!

Sen finns det ju en hake med alla sådana här resonemang. Man kan lätt misstolka det som att det bara är män som gör bra musik. Det tycker inte vi på Skäggbloggen, och vad jag kan förstå inte Bmbm heller (könsfördelningen är inte alls så ojämn som man skullek kunna tro). Det är bara det att bland manliga musiker så är de skäggiga överlägsna.

Kolla in den, helt enkelt, och kanske kan vi återkomma med ett litet snack med Elvira någon gång.

Promoe, ett skägg att rycka i,

– Jag och en kompis hade tågluffat till Budapest. När vi kom dit skulle Looptroop spela där. Och då tyckte vi att det var ett så stort sammanträffande att vi också kommer från Västerås, precis som Looptroop. Så vi gick och kollade på dem.

– Vi ställde oss längst fram, för jag kände att jag ville förmedla att jag var där från Västerås. Men jag fick inte riktigt kontakt. När han kom längst fram på scenen så stod han och vaggade så att skägget dinglade fram och tillbaks. Så då tog jag min chans och tog tag i skägget och drog ner honom så att han fick böja sig framåt, och så skrek jag ”Jag kommer från Västerås”. Hahaha, det är jättehemskt.

Hade han precis klivit på scen?
– Nä, de hade stått där rätt så länge. Det var mitt under konserten. Jag försökte ju få kontakt med honom men det gick inte på nåt annat sätt.

Hur reagerade han?
– Jag tror att han tog det ganska bra. Han ramlade i alla fall inte, utan han bara fortsatte. Men han blev inte arg, för han kom ut och pratade med mig efteråt. Vi pratade lite om Västerås.

– Det var historien om Promoe och skägget.

Rockskägg #8 – Andre 3000

Något av det bästa med skägg är hur oerhört olika uttryck man kan åstadkomma. Jämför till exempel dagens skägg med Promoes. Båda har skägg, men där upphör likheterna.

Andre 3000 (som egentligen heter Andre Benjamin) från hiphopduon Outkast kör sin egensnickrade variant av pimp/golfare/seriefigur-stil fullt ut. Det gillar vi.

Kolla in stilen här.

Vi får ett mejl med bilden ovan från John Malander som också skriver:

Skägget tillhör en av 70-80talets mest verksamma studiorävar, basisten Leland Sklar. Hoppas det är av intresse! Tack för en njutbar blogg :)

Tack för de fina orden John!

Dagens skägg, 21-årige André Robsahm, är musiker i bl a Holmes och Víla. Trots gles skäggväxt började han kämpa med att anlägga skägg efter gymnasiet.

– Jag anlade ett hakskägg utan mustasch eftersom det var där skäggväxten var som starkast. Undan för undan utökade jag ”skäggbiten” till att täcka allt större del av ansiktet. Till slut var skepparkransen ett faktum. Nu efter 20 har skäggväxten tagit sig såpass att helskägget är både möjligt och snyggt.

Har du haft nån skäggförebild?
– Förutom pappa har jag inte haft några kompisar eller familjemedlemmar som gått i bräschen. Efter det att jag själv tog steget så upplever jag att fler följt efter. Inte vad gäller helskägg kanske, det är vanligare med indiemustaschen i de kretsar där jag umgås, bland musiker.

Strategier för att hålla ut när skäggväxten är svår?
– Mitt tips är att man ska framhäva det som ser bäst ut för tillfället, till att börja med. Låt rakningen styras av skäggförutsättningarna. Skägget har ett eget liv vars svängar man får följa med i.

André intervjuades av vår bloggkompis Mikkan, som tidigare tipsat om vaniljmustascher.

Det finns fler musiker med skägg än vi någonsin kan räkna upp. Ingen nämnd, ingen glömd. Det går att dela upp skäggen i flera tydliga underkategorier, såsom:

Det nya popskägget – Fleet Foxes, Iron and Wine, Local Natives osv.
Jazzskägg – Syftar främst till de som spisar jazzen.
Hårdrocksskägget – Grrr. Det finns till och med ett band döpt efter läppskägg.
Dansbandsmustaschen – Minns klassiska bilder.

Om varje kategori hade tävlat för sig hade de kanske kommit ännu högre på listan. Men nu samlar vi alla musiker inom samma yrkesgrupp och då är det trots allt så att skäggen särskilt finns inom vissa genrer (kvalitetsgenrer förvisso!).

Det finns alltför många musiker som inte har skägg för att yrket ska bli en listvinnare. Skäggen är t.ex. i klar minoritet på senaste Digilistan. Det är risk att man överskattar skäggets betydelse för musiken om man grottar ner sig i altcountryfolksångartyper och blundar för Idol-tävlingar och annan mainstreampop.

Vi älskar skäggig musik, och det gör även Elvira som på den här bloggen enbart skriver om bra musik av skäggiga typer.

Will Oldham & Little Wings, Camber Sands 2004. Foto: Ella Mullins / CC BY 2.0