Före

Efter

För erfarna skäggbärare är det gamla självklarheter att skägget måste vårdas och hur det ska göras. Men jag är nybörjare och måste lära mig allt från grunden.

Känner mig lite stolt över att ha ett spirande skägg och vill egentligen låta det bli längre, utan ingrepp. Men min sambo säger till mig: du ser ut som pubishår i ansiktet.

Dags att ansa. Prövar följande: tar hyveln och rakar halsen helt upp till strax under käkbenet. Kör sedan trimmern över resten. För att skapa balans kortar jag lite extra under hakan, för där växer skägget tätare och ger ett tjockare intryck i vilket fall som helst.

Provar först att klippa nederkanten på mustaschen med sax, men det är lurigt att få det rakt. Tar istället bort skyddet på trimmern och gör mustaschlinjen med hjälp av den.

Resultat: färre enstaka spretiga strån. Mer distingerad look än innan. Ansningslektion ett avklarad.

Jag har alltid trott att det var meningslöst. Men att odla skägg verkar gå bättre än jag tänkt.

Många gånger har jag förbannat skitgenerna jag fått från mina föräldrar. Glesa, fjuniga, tunna skäggener. Jag har tittat avundsjukt på håriga hakor, för att de åtminstone har valfriheten att vara skäggiga eller släta efter behag. Själv har jag varit fast i ett enda alternativ: rakad.

En gång för fem år sedan gav jag skägget en chans någon månad. Det gick inte: tunt och ljust på kinderna, stor hårlös glipa mellan mustaschen och resten av skägget, tjockt på halsen. Det såg fjantigt ut.

Men nu i november var jag ett par veckor borta från sociala sammanhang som krävde uppsnyggning, och av bekvämlighet sket jag i att raka mig. Fick ett par positiva kommentarer. Någon gav mig ett tips om att raka mig på halsen för att få en snyggare skäggkant. Tipset funkade. Det såg inte fullt lika fjantigt ut den här gången.

Visst har jag kvar den mesiga glipan bredvid mustaschen. Visst är skägget fortfarande så ljust att det inte ger det täta och kraftiga intryck jag helst skulle önska. Men den här gången har jag kommit fram till att det skiter jag i. Mitt skägg är mitt skägg och jag får bära det utifrån de förutsättningar jag har.

Med mitt fjun kan jag låta hyveln ligga ett par dar utan att se orakad ut. Men jag vet också att många av de män med kraftig skäggväxt som jag bligat avundsjukt på förbannar att de måste raka sig ständigt och jämt. Det finns en och annan som önskar att deras skägg vore annorlunda. Jag har bestämt mig för att sluta önska och börja odla.

I min nyfunna skäggvurm har jag börjat se hakhåret omkring mig på ett nytt sätt. Inget skägg är det andra likt. Det här är första inlägget i en blogg om skägg — alla skägg, inte bara mitt. Det kommer att bli skägghångel, skäggskrönor, kändisskägg, skäggvårdstips och massor av bilder. Välkommen till Skäggbloggen.