Vad är det som händer?

För bara ett par år sedan hade jag inte ens övervägt att skaffa skägg och nu har jag svårt att tänka tanken att raka av det till våren som jag brukar. Det känns som om jag sjunker djupare och djupare ner i skäggträsket. Och jag gillar det.

Men vad tycker människorna omkring mig? När övergår de positiva kommentarerna och de lite avundsjuka blickarna i roade leenden och bekymrade rynkor mellan ögonbrynen? När har man tagit skäggodlandet för långt? Kan man ta skäggodlandet för långt?

Ok jag medger att jag kanske freakar ur här lite och jag känner mig egentligen inte i riskzonen, men jag tycker att tanken är intressant och jag känner igen fenomenet. Från folk som tatuerar sig.

Ni vet, de börjar med nån liten grej på en axel eller en överarm. Sen kanske något på magen. Andra armen. Ett ben. Ryggen. Sim salabim är nästan hela kroppen täckt av tatueringar och plötsligt är deras utseende inte lika socialt accepterat längre (även om jag tycker det ser ascoolt ut). Flera jag känner har gjort såhär och det handlar väl om att ta det till nästa nivå hela tiden. Det blir nästan som ett beroende.

Nu kan jag för första gången åtminstone delvis förstå dem. Jag tror att folk som odlar skägg och folk som tatuerar sig lite granna drivs av samma önskan att smycka ut sig och förändra sitt yttre och efter ett tag har man flyttat fram sina egna gränser långt bortom sina medmänniskors. Och om man inte hejdar sig så sticker man plötsligt ut mer än man kanske hade planerat från början.

Sen om det är ett problem eller inte vet jag inte – men vi som odlar skägg kan alltid raka oss.

Alltså jag vet att det är mitt eget fel eftersom jag envisas med att raka av mig skägget varenda vår. Men den här tiden när skägget är mellan en och tre veckor gammalt är fan inget kul alltså. Det kliar och sticks och huden blir röd och knottrig.

Men som alla skäggodlare vet är det något man måste ta sig igenom för att komma till andra sidan. Och som också alla skäggodlare är det värt det, för där borta i fjärran är det varmt och ludet och inget mera lidande.

I landet skägg.

Adjö operation Kalhygge.
Hej operation Skägg 1 oktober.

Nu börjar jag att spara ut och målet är att jag ska kunna kalla mig skäggig 1 oktober. Innan dess ska jag inte ansa någonting. Desstuom ska jag ta en bild på mig själv varje dag som jag sedan ska klippa ihop till en sådan här skäggfilm.

– Jag har saknat ditt skägg, sa min fru imorse.

Det har jag med. Välkommen tillbaka.

Men varför är det så?

Ja, först och främst för att man inte behöver vara på jobbet och se proper ut. Man vågar testa. Det är okej att gå omkring som ett troll med fläckar av spretigt skägg i ansiktet, för det är ju bara sambon, knodden och möjligtvis några föräldrar på öppna förskolan som ser. Och det är ju skit samma.

Men det finns fler förklaringar, vågar jag påstå.

1. Skägget ingår i en idealbild av en pappa från förr. Många nyblivna pappor är uppväxta på 70- och 80-talen och hade pappor som exprimenterade med skägg. Så är det för mig. Då är det inte konstigt om man (medvetet eller omedvetet) vill likna den bild man har av sin pappa.

2. I bilden av en bra, känslig pappa ingår oväntat nog skägg. Sätt skägg på en pappa och det får honom att se snäll ut (apropå inlägget om manlighet och skägg). Jämställd på något sätt. Tänk dig en pappa med skägg – inte ser du en hård machoppa utan kontakt med sina barn framför dig?

Släng sen på en dos skäggtrend från kändisar och modemagasin och voila – en skäggig pappa!