Etikettarkiv: skäggminne

Tog skäggvägen till roll i Hobbiten

Skrivet av

hobbitDags för sista skäggminnet – och vilket minne sen! Spännande och aktuellt på samma gång. Ruben Werle berättar om hur han precis anlänt till Nya Zeeland för att klättra och paddla kajak i ett par månader. Då får han ett mejl, från en kompis i USA, med en länk till en annons.

”Extras wanted!
We are looking for:
Tall(>184cm), athletic men and women to play elves.
Fit men with big biceps for soldiers and orcs.
Men and women with ‘character faces’.
Open Casting this weekend!”

Jag mindes hur jag i min ungdom, när jag sett Sagan om Ringen-filmerna ett par gånger, tänkte hur fantastiskt otroligt häftigt det skulle ha varit att vara med i en sån film, kanske den häftigaste filmen någonsin. Men jag hade framtill nu trott att alla filmer var färdiginspelade och att den chansen aldrig skulle komma igen. Aldrig.

Och nu sökte Hobbit-filmen statister!!!

Vi tyckte vi skulle vara smarta och åka dit två timmar i förväg, men kände oss otroligt överlistade när vi väl kom dit och hamnade på plats 1500-någonting i kön. Det var en solig dag och alla var glada – alver, hober, människor och till och med ett par orcher. När dörrarna väl slogs upp hade kön växt sig mer än dubbelt så lång.

Kön ringlade sig långsamt framåt och runt omkring oss fanns nu också ett dussintal intervjuande journalister, detta var tydligen den största spontana folksamlingen i Wellington på väldigt länge. Ett antal poliser hade också anslutit sig för att se till att ordningen hölls i kön.

Vad poliserna inte berättade var att det nu var så mycket folk som ville bli statister, att parkeringarna hade fyllts, och vägarna som ledde till parkeringarna hade också fyllts, och att motorvägen som ledde dit nu började dämmas upp kraftigt av alla statistaspiranter.

Jag och mina kamrater stod först i kön när beskedet kom.

”The audition is closed, the police has shut us down. The highway’s clogged up.”

Först i kön…

”No worries guys, we’ll create an online application form, we’ll remember your faces, we’ll put it up tonight, don’t worry!”

Tio dagar hann gå innan sagda ansökningsblankett blev tillgänglig. Den skulle skickas på posten tillsammans med ett porträtt och ett helkroppsfoto, men den tredje dagen, när ansökan egentligen skulle varit inskickad, åkte vi istället till studion med den genialiska planen att lämna över dem själva, sticka ut från mängden och så vidare. Vi blev stoppade av vakterna som bevakade bommarna in till området, såklart.

”Sorry mate, you can’t come in here, they’re shooting movies in here you know.”

Efter lite frustrerat gnällande och småpratande, så tog vakten breven och lovade lämna dem vidare till dem som hade hand om statist-rollsättningen. Uppgivna och övertygade om detta aldrig skulle hända, begav vi oss i långsam takt hemåt. Väl hemma i lägenheten kollade jag min epost.

”Congratulations on being chosen as an EXTRA for ‘The Hobbit’. You will need to attend a COSTUME FITTING – Date: Tuesday 7th of February(tomorrow).”

Jag hade kommit med!!!

Jag jobbade som statist i The Hobbit i sammanlagt 26 dagar utspritt på 4 månader. Pengarna jag tjänade finansierade ytterligare ett halvårs resande runt på Nya Zeeland. Nu här tillbaka i Sverige har jag fortsatt på samma linje och varit statist i bland annat Äkta Människor, Tjuvarnas Jul-filmen och lite reklamer.

Allt tack vare mitt skägg och mitt hår. Mitt numer så kallade ”Character face”.

/Ruben Werle

Tusen tack alla ni som skickat in era historier. Sluta nu för guds skull inte med det, vi älskar bra skägghistorier och lägger gärna ut fler i framtiden!

”Jag har aldrig känt mig så liten på jorden som då”

Skrivet av

Dags för Skäggminnevinnare nummer två. Alla minnen är inte glada. Många vittnar om hur de ångrat att de rakat av sig skägget, men vi tror att inte mångas upplevelser kan mäta sig med Andreas ångest. Läs och ta lärdom!

Andreas, tryggt skäggig igen.

Andreas, tryggt skäggig igen.

”Jag minns det som igår, det var den 15e februari 2012. Idén om att jag skulle raka av mig allt skägg hade börjat dagen innan som en kul grej. Jag hade ju trots allt haft skägg i närmare 10 år. ”Jag undrar hur du skulle se ut utan skägg”, ”Du borde raka dig”… Ja, vi har väl alla hört de kommentarerna någon gång i livet.

Jag och några vänner var samlade hemma för att äta lite mat, spela tv-spel och bara hänga. Rätt som det är så tänkte jag, ”Nä, nu jävlar gör jag det”. Jag tog några bestämda steg in till badrummet, hittade en hårtrimmer och rakhyvlar. Jag började trimma… Mer och mer försvann. Dock ska tilläggas att jag gjorde lite roliga klippningar och rakningar innan allt var borta, och det var faktiskt ganska kul.

Efter sista taget med hyveln kan jag inte annat än att bara stirra mig själv i spegeln. Vem är det där? Vad hände? Varför? Just ”Varför?” återkommer flera gånger, i flera veckor framåt tillochmed. Just den där känslan som rusade genom min kropp, ångesten, illamåendet, pinsamheten… Ja, jag hade nästan gråten i halsen.

Jag, då 29 år, nästan gråter för att jag rakat av mig mitt skägg. Jag har aldrig känt mig så liten på jorden som jag gjorde i det ögonblicket. Varför gjorde jag det. Varför, varför, varför!

Jag tittar snabbt omkring mig, kan jag sätta dit skägget igen, kan jag ångra mig, Ctrl-z? Nej, det är kört. Jag sliter åt mig en halsduk som praktiskt nog hänger i badrummet, går försiktigt ut till mina vänner, som inte riktigt förstått att jag skulle raka mig. Dom tittar konstigt på mig och frågar vad jag gjort. Med halsduken virad runt hakan går jag in i min kompis sovrum på ett nästan apatiskt vis. Jag lägger mig där, lampan är släckt och rummet är mörkt. Jag ligger där och stirrar upp i taket, funderar, undrar varför jag gjorde en sådan dum sak. Vad trodde jag?

Jag ligger där i säkert 2-3 timmar, bara går igenom allt i huvudet. Åter igen, Varför?

Dagen efter hade den värsta chocken släppt, men det hindrade mig inte från att de nästkommande två månaderna konstant ha en halsduk över hakan och inte visa någon hur jag såg ut utan skägg. Jag visade inte ens min egen mor hur jag såg ut. Det finns heller inga bilder på mig utan skägg från den tiden.

Nu snart 2 år senare frodas mitt skägg, det mår alldeles utomordentligt och jag har inte en enda tanke på att raka av det igen. Det skeppet har seglat!”

/Andreas

Bästa skäggminnena utsedda

Skrivet av

Något av det allra roligaste med att vara skäggbloggare är att man får ta del av så oerhört många fina historier om skägg. Vi vill börja med att tacka alla ni som har skickat in era bästa skäggminnen för att ni förgyller såväl vår som läsarnas vardag med era berättelser. Skägg engagerar och förbrödrar!

Vi har valt tre vinnare som alla får varsitt exemplar av Skäggboken och vi tänkte publicera de vinnande historierna, utan inbördes ordning, under veckan som kommer. Först ut: en historia som förmedlar en skön ögonblicksbild i de österrikiska alperna.

 

Emanuel samma vecka, men med utsläppt musche.

Emanuel samma vecka, men med utsläppt musche.

”Jag hade sedan december månad sparat till ett buskigt och fint skägg. Inför en skidresa under påsken rakades skägget om till en handelbar på gränsen till knävelborrar för att locka alpdamerna.

Efter en veckas skidåkning med en hel del suktande damer i backen spatserar jag i mina lätt uppknäppta pjäxor längs huvudgatan i Mayerhofen, mustaschen självklart nyvaxad. Damerna är av någon anledning mer till sig än vanligt, och då ser jag att min överman kommer i motsatt riktning. En man i övre femtioårsåldern med en av de vackraste skapelser jag sett, det var vad man skulle kalla för knävelborrarnas målbild.

Avståndet mellan oss minskar. Vi får ögonkontakt och som på en given signal sträcker vi upp våra händer mot skyn och skapar en oförglömlig hi five och fortsätter sedan. Två främlingar som tyst förenas. Ett ögonblick av fulländande. Min semester var komplett.”

/ Emanuel Johansson

Visst ser ni det också framför er? Och önskar att ni varit med? På söndag kommer nästa vinnarhistoria!