Kategoriarkiv: Eric

Erics skägg

Mustaschen – som en lustig hatt

Skrivet av

mustaschodla

Efter tvåochetthalvt år med helskägg var det dags för något nytt. Jag hade pratat om det länge, faktiskt ända sedan förra våren. Bland Skäggbloggsföljarna gick debattens vågor höga. Då bestämde jag mig. Nu har det gått en dryg vecka sedan jag tog in barnen i badrummet och lät dem häpet titta på när jag körde trimmern över hakan och blev Mustaschmannen. Först nu börjar jag vänja mig.

Det var omtumlande på flera plan. Dels chocken över att plötsligt få se sin haka igen, komplett med en liten dubbelhaka som inte fanns där i oktober 2011. Dels den otroligt framträdande plats min mustasch nu tog. Ingen på jobbet hade sett mig utan skägg så där blev det stor uppståndelse. Det kändes lite som att ha en lustig hatt på mig – jag själv kunde inte riktigt ta mig på allvar och jag märkte hur jag liksom skämtade bort mustaschen. Jag tänkte att jag skulle vänja mig efter några dagar. Min fru var också skeptisk, men om det berodde på mustaschen eller om det var för att hon inte längre kände igen mig kunde ingen av oss avgöra. Barnen tyckte allt var helfestligt.

Det känns bättre nu. Det är kul att få uppmärksamhet igen – lite som när jag hade skägg för några år sedan – och jag får komplimanger av folk som tycker att jag borde ha kvar den. Jag vaxar den flera gånger om dagen för att hålla rätta snurren. Jag motstår numera impulsen att skämta bort mustaschen, men problemet är att jag fortfarande inte själv kan ta den riktigt på allvar och det är ett problem.

För jag vill inte ha en ironisk mustasch. Ska jag ha en skäggfrisyr ska den inte vara på skoj – det är inte roligt att alltid gå omkring med en lustig hatt på huvudet. Samtidigt vill jag inte vara en person som tar sin mustasch på FÖR stort allvar – jag menar, det är ju bara hår i ansiktet. Jag kanske inte är en mustaschmänniska i alla fall.

Nu ska jag ha kvar den ett litet tag till, sen ska jag kanske trimma ner den lite och se hur det känns. Det vore hemskt kul att höra era mustasch-erfarenheter här.

 

Här blir Skäggbloggen en fråga i SVT-programmet Vem vet mest

Skrivet av

Skärmavbild 2013-12-18 kl. 22.07.17Våra liv som skäggbloggare och människor är kompletta. I går fick jag ett av mitt livs konstigaste sms av min syster: Du var just en fråga i Vem vet mest!!

Och det var ju sant. I gårdagens årskrönike-kändis-upplaga av frågesportprogrammet Vem vet mest handlade en av frågorna om oss och Skäggboken. Jag är fortfarande alldeles till mig. Det enda som är tråkigt är att de formulerade frågan fel. ”Bloggarna Axel Naver och Eric Thorsson och fotografen Anders Bergstedt” skulle det såklart ha stått. Synd!

Du ser det historiska ögonblicket – och vad deckarförfattaren Arne Dahl svarar på frågan – 22.40 in i programmet som du hittar via den här länken.

Stunden framför spegeln

Skrivet av

Det slår mig i samma stund som dörren stängs bakom mig och ljuden av en treåring och en femåring som leker eldsvåda dämpas.

bundy1Jag är Al Bundy.

Det finns egentligen ingen som helst likhet mellan min familj och den dysfunktionella white-trash-olycka som den stackars skoförsäljaren försökte försörja i femtielvatusen avsnitt av ”Våra värsta år” och jag är verkligen inte en nutida Stockholmsversion av den svårt sexistiske Al himself.

Men på en punkt är vi ändå likadana.

bundy2

Lycklig, på väg mot dass.

Oavsett hur stora problem Al hade och oavsett hur jobbiga hans efterblivna ungar var fanns det alltid en sak som fick Al att brista ut i ett stort leende. Det var när han tog sin tidning, klämde fast den under armen och gick med bestämda steg in på dass. Där fick han sitta i fred och läsa, där kunde ingen kräva honom på pengar eller förnedra honom på något annat kreativt sätt. Därinne på dass var han kanske till och med lycklig.

Nu är jag alltsomoftast väldigt lycklig på de flesta ställen jag befinner mig på, men jag förstår Al när han flinande gick mot toaletten. Jag gör likadant. Fast jag har inte tidningen inklämd under armen, jag har en trimmer, en sax, en borste och en kam. Jag låser dörren och ställer mig framför spegeln. Det är dags att trimma skägget. Varannan vecka ungefär upprepar jag rutinen – eller ritualen som det har blivit. Jag drar några varv med maskinen längs kanterna, jag borstar upp skägget och klipper det varsamt med saxen. Borstar och klipper. Borstar och klipper. Sen ansar jag mustaschen med sax och kam. Kammar ner över läppen och klipper av. Spottar skäggstrån.

Efter ungefär en kvart är jag klar. Nöjd. Jag tittar i spegeln igen och kanske stryker jag lite vax i skägget. Sen öppnar jag dörren, går ut och blir överfallen av en dinosaurie.

ericspegel

Lugnet strax före dinosaurieattacken.