Såg den här bilden, från en Ben Sherman-annons, härom dagen och insåg att det går ju att ha en snygg, uppåtpekande mustasch utan att låta allt skägg i mustaschen växa ut. Det går uppenbarligen bra att klippa mustaschen vid läppkanten också. Åtminstone om man är cool, snygg och britt.
När vi ändå är igång och diskuterar baksidorna av mustaschandet, vilken underbar jävla tajming det var att börja odla rejäl mustasch samtidigt som den värsta förkylningen i mannaminne härjar i min kropp.
Mängden snor alltså. Herregud!
Jag börjar nästan gråta när jag tvingas snyta mig offentligt, det går ju åt en hel pappersnäsduk bara att röja upp i eländet under näsan. Om det finns en teknik för att snyta sig snyggt med mustasch är det något som än så länge gått mig spårlöst förbi.
Kan det bli vår snart (alternativt snö och kallt så att man kan få åka skidor och få frost i skägget)?
Så har det blivit den tiden på året igen.
I den här familjen finns två hobbies som är så dåligt synkade som två hobbies rimligen kan vara. En gillar att odla skägg. En gillar att baka semlor. Tyvärr gillar båda att äta nämnda semlor. Hos en sätter detta vissa…spår.
Seriöst, om det är någon gång jag verkligen är nära att ge upp hela den här skäggprylen så är det när det fastnar massa gegg i mustaschen. I år, när jag jobbar på en matig mustasch, är det värre än någonsin.
Finns det något vettigt sätt att äta semla på utan att hela ansiktet havererar i någon slags gräddkatastrof? Det känns som en ekvation som aldrig kan gå ihop.
Ojojoj. Jag som redan var lite kär i Leif Pagrotsky. Nu börjar jag ladda för frieri!
Den socialdemokratiske före detta kulturministern (bland annat) och stolte skäggbäraren är tillbaka i gammal god form, visar den här bilden från sossarnas partihögkvarter idag (tack Johan Hilton för den).
För er som inte minns så rakade Paggan av sig skägget och auktionerade ut det i P3:s Musikhjälpen. Efter det såg han såhär deprimerande ut, men glädjande nog är nu skägget tillbaka. Och tillägget av pälsmössan är ju bara briljant.
Tack, Paggan. Tack.
I dag valde Europaparlamentets ledamöter ny talman, och bland kandidaterna finns två män med skägg.
Martin Schulz (t.v.), tysk socialdemokrat, vann omröstningen. Inte så konstigt, eftersom de två största grupperna i Europaparlamentet – konservativa EPP och socialdemokratiska S&D – hade gjort upp om att inneha talmansposten halva mandatperioden var.
Le Figaro skriver att Schulz har gått från anonymitet till maktposition genom att provocera åt olika håll, men hans skägg provocerar knappast. Kort och välansat sticker det inte ut, även om Schulz är en av få politiker i Europaparlamentet som har skägg.
Nirj Deva (mitten), brittisk tory, och Diana Wallis (t.h.), brittisk liberal, fanns också bland kandidaterna. Nirj Deva har ett ståtligare skägg än Schulz, tycker jag. Format till en spets under hakan ramar det in hans breda käkparti på ett bra sätt. Och kritvitt skägg är så snyggt att det nästan borde vara obligatoriskt att odla skägg för äldre män vars hår blir vitt.
Kolla här vad Dan Holmgren gjort. Snygg va! Om nån tryckte upp den på en tischa skulle jag köpa direkt.
Skäggstubben blir till ett helskägg. Helskägget blir till ett tjockt bamseskägg. Ändarna på mustaschen börjar peka uppåt. Plötsligt står jag och provtvinnar ändarna bara för att se hur det ser ut.
Vad är det som händer?
För bara ett par år sedan hade jag inte ens övervägt att skaffa skägg och nu har jag svårt att tänka tanken att raka av det till våren som jag brukar. Det känns som om jag sjunker djupare och djupare ner i skäggträsket. Och jag gillar det.
Men vad tycker människorna omkring mig? När övergår de positiva kommentarerna och de lite avundsjuka blickarna i roade leenden och bekymrade rynkor mellan ögonbrynen? När har man tagit skäggodlandet för långt? Kan man ta skäggodlandet för långt?
Ok jag medger att jag kanske freakar ur här lite och jag känner mig egentligen inte i riskzonen, men jag tycker att tanken är intressant och jag känner igen fenomenet. Från folk som tatuerar sig.
Ni vet, de börjar med nån liten grej på en axel eller en överarm. Sen kanske något på magen. Andra armen. Ett ben. Ryggen. Sim salabim är nästan hela kroppen täckt av tatueringar och plötsligt är deras utseende inte lika socialt accepterat längre (även om jag tycker det ser ascoolt ut). Flera jag känner har gjort såhär och det handlar väl om att ta det till nästa nivå hela tiden. Det blir nästan som ett beroende.
Nu kan jag för första gången åtminstone delvis förstå dem. Jag tror att folk som odlar skägg och folk som tatuerar sig lite granna drivs av samma önskan att smycka ut sig och förändra sitt yttre och efter ett tag har man flyttat fram sina egna gränser långt bortom sina medmänniskors. Och om man inte hejdar sig så sticker man plötsligt ut mer än man kanske hade planerat från början.
Sen om det är ett problem eller inte vet jag inte – men vi som odlar skägg kan alltid raka oss.
Som Jerker mycket påpassligt noterade pekar ändarna på min mustasch numera uppåt en smula (med mening till skillnad från Axels strån). Och precis som Jerker misstänkte har jag gjort det lite i smyg, bara för att se vad folk säger och vad jag tycker om det.
Nu vill jag inte smyga längre.
Här ovanför ser ni hur jag på den högra bilden vänt mustaschen uppåt med hjälp av hårvax. På bilden till vänster har jag inte gjort något. Frågan är nu: ska jag fortsätta såhär? Jag tycker själv att det är ganska stiligt, men samtidigt sticker ju mustaschen till höger ut, både bokstavligt och bildligt. Jag ska nog känna efter lite till. Tvinna ändarna är jag inte sugen på.
På bilden till höger ser ni också resultatet av ansningen jag pratade om i mitt förra inlägg. Det är svårt att se på bilderna, men det blev riktigt bra tycker jag. Lite prydligare och inte riktigt lika fyrkantigt. Tack för alla bra tips. Nu hoppas jag på att ni kanske kan komma med några tips på hur man sköter och ansar en mustasch. Vad ska man tänka på?
Nu ska ni få höra om det svenska ordet polisong. Svenska Akademiens Ordbok förklarar att ordet kommer från franskans polisson, i betydelsen gatpojke, glop, slyngel, tjuvpojke. Ordet finns belagt i skrift i Sverige från tidigt 1800-tal.
Vad heter polisonger på franska då? Jo, favoris. Det finns också det mer informella ordet rouflaquettes. Hur det då kommer sig att svenskan har lånat ett helt annat franskt ord och låtit det beteckna kindskägg finns det ingen förklaring till.
För övrigt känner den flitige skäggbloggsläsaren säkert till att det är den amerikanske 1800-talsgeneralen Ambrose Burnside som har gett upphov till det engelska ordet sideburns.
Avslutningsvis, kolla in Josh T. Pearsons galna polisonger i den här videon.
Kolla in den här sjuukt snygga burken med hårgegg som jag köpte på Sivletto i Stockholm för ganska längesedan nu. Varje gång jag använder den står jag en stund och tittar på den otroligt fina burken.
Ville bara säga det.
