Kategoriarkiv: Skäggkunskap

Skäggkunskap

Skägg får tidningar att strunta i att granska källor

Skrivet av

Svenska tidningar sprider åter en felaktig skäggnyhet. Det är TT som under helgen skrev att forskare ska ha kommit fram till att ”den moderne mannen känner sig hotad av andra män och försöker se aggressivare ut genom ansiktsbehåringen.” Fel fel fel fel fel fel fel.

En korrekt ingress hade istället varit: Att män har skäggväxt och blir skalliga hänger samman med att människan är en art som lever i stora grupper.

Den aktuella forskningen handlar nämligen inte om den moderne mannen. Den handlar inte om varför män i dag väljer att frisera sitt ansiktshår på ett visst sätt. Studien handlar om den evolutionära utvecklingen av visuella karaktärsdrag hos hanar av olika arter av primater.

Det här hade förstås journalisten på TT också vetat om hen hade brytt sig om att läsa den vetenskapliga artikeln i fråga (Are badges of status adaptive in large complex primate groups?, Evolution and Human Behavior. Sammanfattning längre ner i detta inlägg.) Det är aldrig svårt att hitta originalkällan och åtminstone läsa abstract på vetenskapliga studier.

Istället verkar man den här gången ha fastnat vid ett pressmeddelande från University of Western Australia, där någon ivrig PR-person har skrivit ingressen ”Are beards ‘in’ again because guys are under pressure? Maybe.” Nyckelordet här är ”maybe”. Resten av pressmeddelandet återkommer nämligen inte på något sätt till den första meningen. Och det gör inte forskningsstudien heller.

När kan man strunta i källkritik?
Så varför blir det så här? Menar TT att vetenskap är ett ämne som tillåter att man struntar i att kolla fakta? Vilka andra fall finns i så fall där redaktionen tycker att man inte behöver ägna sig åt källkritik? Behärskar de källkritik överhuvudtaget?

Det här är frågor jag skulle vilja ha svar på, eftersom TT är en källa för nästan samtliga svenska nyhetsredaktioner. Det är inte samhällsomstörtande att det felrapporteras om skägg, men det är ett problem att TT och Sveriges största nyhetsredaktioner tydligen tycker att det finns situationer när man inte behöver kolla källor.

Det här är naturligtvis inte unikt för skägg-rapporteringen. Det finns gott om andra exempel på att svenska redaktioner leker viskleken utan att kontrollera sina källor.

Men det är något med skägg som konsekvent får samtliga Sveriges journalister att tappa fattningen.

Alla vill skratta åt hipstern
Det vet vi, för ganska ofta ringer journalister oss på Skäggbloggen och vill att vi ska kommentera skäggnyheter. Det brukar låta så här: ”En ny studie visar att hipster är löjliga och att skägget är helt ute. Vad säger ni om det?”

Jag tror att de är ute efter att vi ska inta rollen som skäggförespråkare och att vi ska säga nåt i stil med ”sluta förtala våra fina fina hipsterskägg”.

Det är inte fråga om nån faktakoll i alla fall. För när vi säger ”Studien du refererar till visar inte alls det du påstår att den säger, så din nyhetsvinkel håller inte” blir inte följden att redaktionen ställer nyheten och går vidare till att rapportera om nåt annat. Följden blir inte heller att de rättar vinkeln. Utan de rapporterar om sin ursprungliga vinkel ändå.

Det är som om det finns en omättlig törst efter att få sätta putslustiga rubriker om skägg. Extra kittlande blir det tydligen när man kan antyda att forskare bekräftar att hipsters är löjliga. (Och jag är ledsen att göra en besvikna, men det finns fler än hipsters som har skägg …)

Förra året rapporterades det flitigt och felaktigt att vi skulle ha nått ”peak beard” och dessförinnan spreds felaktig information om hur skägg skyddar mot UV-strålning.

Jag ska ta och ge några tips till alla journalister som någon gång ställs inför att rapportera om ny forskning.

Grundkurs i vetenskapsjournalistik
Om du läser om en forskningsstudie i Daily Mail eller ett pressmeddelande behöver du inte citera denna sekundärkälla. Du kan gå direkt till originalet!

Det tar sällan särskilt lång tid att söka rätt på en vetenskaplig artikel. Tidskrifterna publicerar alltid en sammanfattning (abstract) av artiklarna på nätet. Där kan du skaffa en snabb överblick om det är bråttom.

Om du vill ha tag på artikeln som PDF går det oftast bra att mejla någon av författarna, eller kanske universitetets kommunikationsavdelning.

Det kan också vara värt att ringa en svensk forskare inom samma forskningsområde som kan hjälpa till att bedöma hur relevant studien är.

På varje universitet finns en kommunikationsavdelning. Där sitter människor som försöker få tidningar att skriva om universitetets forskning. Ofta gör de ett bra jobb för att sammanfatta och förenkla forskning. Men inte alltid, som det här exemplet visar. Använd pressmeddelandet som ett första verktyg för att sålla om en artikel är intressant, men gå alltid till själva artikeln för att göra en slutlig bedömning av nyhetsvärde och vinkel.

Sammanfattning av den här forskningsstudien

Om TT hade följt den här checklistan hade de fått reda på följande:

Forskarna Cyril C. Grueter, Karin Isler, Barnaby J. Dixson ville undersöka hypotesen att könsdimorfism (alltså att hanar och honor av samma art har olika utseende) är mer markant hos arter som lever i större sociala grupper, eftersom det där gäller att snabbt kunna göra en bedömning av t.ex. en hanes sociala status, aggressivitet eller allmänna duglighet. Bakgrunden är tanken att prålig utsmyckning hos hanar kan spela en roll i det sexuella urvalet hos djur: antingen för att attrahera honor eller för att skicka en signal till andra hanar att hålla sig undan. (Hos rhesusapor, t.ex., får hanar med rödare ansikten para sig mer än blekare hanar. Gorillahanar med stor hjässa omgärdas av fler honor och deras ungar har bättre överlevnad.)

Forskarna gjorde en statistisk analys av 154 olika arter av primater. De kom fram till att hos primater som lever i stora grupper med mer komplex social struktur har hanar mer utvecklade visuella karaktärsdrag som skiljer dem från honorna. Detta skulle kunna vara ett tecken på att det naturliga urvalet stärker drag som signalerar individuell identitet, social status, dominans eller attraktivitet i stora grupper där det kan uppstå konflikter.

Detta skulle kunna vara intressant nog att rapportera utan att förvanska resultatet till att handla om varför den moderne mannen odlar skägg.

I sin avslutande analys konstaterar Cyril Grueter och de andra forskarna att de signaler som skägg sänder ut är helt olika beroende på kulturell kontext. Att diskutera vilka sociala mekanismer som ligger bakom valet av olika skäggfrisyrer, eller hårfrisyrer, eller val av byxor och skor och örhängen, är naturligtvis intressant i sig. Men det är inte det som är ämnet för den här studien.

Till sist: Ända sedan Darwins dagar har man försökt leda i bevis ifall skägget har överlevt evolutionen eftersom det är en prydnad som eggar och behagar kvinnor, eller om det är eftersom det gör nytta i kampen mot andra män. Det finns ingen konsensus om vilken av de här typerna av sexuell selektion som har gett män skägg, även om mycket tyder på att skägg inte främst är ett sexigt attribut, utan snarare en sorts tuppfäktningsaccessoar. Vill du läsa mer om detta har vi skrivit ett helt kapitel om evolutionsforskares och psykologers förklaringar till skäggets existens i Skäggboken.

Referens:
Grueter, Cyril C. et al.: ”Are badges of status adaptive in large complex primate groups?”, Evolution and Human Behavior, Published Online: March 14, 2015
DOI: http://dx.doi.org/10.1016/j.evolhumbehav.2015.03.003

Nej, vi har inte nått ”peak beard” och jag ska tala om varför

Skrivet av

peak

Oroa dig inte. Vi har inte nått skäggighetens kulmen, ”peak beard”, trots att slarvig journalistik har spridit sådana rapporter de senaste dagarna.

Det som forskare faktiskt har kommit fram till är följande: När en viss typ av skäggfrisyr är ovanlig uppfattas den som mer attraktiv än när den är vanlig.

Det är allt! Och det hade journalister också upptäckt om de faktiskt hade läst artikeln ”Negative frequency-dependent preferences and variation in male facial hair” som publicerats i tidskriften Biology Letters.

Att (1) människor attraheras till avvikande utseenden och (2) mode skiftar över tid räcker inte för att förutspå när skägget kommer att nå sin kulmen.

Skäggbloggen ger dig här 5 skäl till varför skägget inte är på väg att dö ännu. Först lite bakgrund. Om du struntar i det finstilta kan du hoppa direkt till 1: Är vi inne på ”peak hår på huvudet” kanske?

Så gick skägg-experimentet till

Forskarnas hypotes är att en viss frisyr blir mer attraktiv när den är ovanlig. Detta kallas negativt frekvensberoende. Forskarna prövade sin hypotes genom att ett antal försökspersoner fick se foton på män med fyra olika grader av skägg: renrakade, med lätt stubb, kraftig stubb och helskägg.

En grupp försökspersoner fick först se 24 bilder med övervägande skäggiga män, en andra grupp fick se lika många bilder på övervägande rakade män, och en tredje grupp fick se blandade bilder. Samtliga tre försöksgrupper fick sedan se tolv bilder med varierande skäggighet. De poängsatte männens attraktionskraft.

Resultatet: Rakade ansikten fick högre poäng av den grupp som mestadels hade fått se skägg än av den grupp som mestadels hade fått se rakade ansikten. Och vice versa: skägg fick högre poäng av den grupp som mest hade fått se rakade ansikten jämfört med den grupp som mestadels hade fått se skägg.

Observera: Samtliga försöksgrupper tyckte att renrakat var minst attraktivt. Det handlar bara om en svag gradskillnad mellan försöksgrupperna.

Forskarnas analys: nyheter behagar

De tre australiska forskarna menar att deras försök antyder att människor attraheras av nyhetens behag. De hänvisar bland annat till en studie som visat att män föredrar kvinnor med brunt hår när det är ovanligt. Detta antyder, enligt forskarna, att kulturellt påverkade uppfattningar av skäggets nyhetsvärde kan påverka variationen, över tid, i mäns attraktionskraft och status. Sen kan du ju få tolka artikelns slutkläm som du vill: ”Although these processes remain to be more fully explored, negative frequency-dependent cultural mechanisms may have the potential to maintain variation in novel or influential traits within and between populations.

Räcker allt detta för att säga att vi nu snart har nått skäggighetens kulmen, ”peak beard”? Nej! Här är våra 5 invändningar.

1: Är vi inne på ”peak hår på huvudet” kanske?

Peak beard?

Peak beard?

Men hallå – säger den vakne läsaren nu – en av forskarna som skrivit den här artikeln, Rob Brooks, säger ju själv till BBC att vi kan ha nått ”peak beard”.

Brooks får säga vad fan han vill för att få rubriker. Hans forskning stöder ändå inte sådana uttalanden.

Hans antagande bygger på att det finns en liten grupp ”early adopters” som vill sticka ut från mängden för att synas bättre, och att fler personer sedan följer efter det som pionjärerna hittar på. Och när ett visst utseende har blivit mainstream går föregångarna (hipsters / filmstjärnor etc) vidare till nästa nya grej.

Det är rimligt.

Men Brooks antar också att nästa sak som ”early adopters” kommer att göra är att raka sig, och att alla sedan kommer att följa efter. Det är bara en gissning.

Brooks glömmer nämligen att det finns olika skäggfrisyrer. Man kan skaffa sig en ny frisyr för att sticka ut – man behöver inte raka sig helt. Detta är precis vad som har hänt genom historien. De gamla assyrierna färgade sina skägg med henna och guld. På medeltiden var det i Europa populärt med långt skägg och tvekluvet skägg. På 1600-talet var det mustasch med pipskägg (vandyke) som gällde. Och på 1800-talet uppstod en stor variation av frisyrer.

Att prata om ”peak beard” är som att prata om ”peak hår på huvudet”.

Peak beard?

Peak beard?

Oavsett om det sker med skägg, hår eller kläder finns det många sätt att skaffa sig en ny och ovanlig stil. Vad som blir nästa nyhet inom modet kan Brooks förutse lika lite som någon annan. Det kan bli nya typer av skägg, det kan bli inget skägg, det kan bli löskrage med dubbla slipsar och buffaloskor. Ingen vet.

Det som är helt säkert är att skägg kommer att bli mindre populärt vid någon tidpunkt. Men ingen vet när. Själv tror jag, baserat på historiska variationer, att vi är precis i början av en lång period då skägg är vanligare än under de senaste hundra åren.

2: Vem mäter mängden skägg i samhället?

Skägg har varit inne och ute i många omgångar genom historien. 1700-talet och 1900-talet var till exempel två väldigt rakade århundraden; men annars har skägget dominerat för det mesta.

För att man ska kunna uttala sig om när skäggigheten når sin kulmen måste man mäta mängden skägg i samhället. Men forskarna har i den här studien inte undersökt hur vanligt det faktiskt är med skägg nu. Då är det svårt att uttala sig om ”peak beard”.

Skäggigheten skiljer sig dessutom mycket åt mellan olika grupper i samhället. Ja, bland journalister och bland de som kallas ”hipsters” är skägget vanligt idag, men det är extremt ovanligt bland Paradise Hotel-deltagare eller politiker.

Jag hade därför gärna sett en djupare diskussion om hur människor väljer de uttryckssätt som ger dem status i det sociala sammanhang de befinner sig just för tillfället.

3: skägg finns inte främst för att det är attraktivt

Peak beard?

Peak beard?

Det aktuella experimentet visar möjligen att vissa personer skulle kunna välja att klippa en ny frisyr för att avvika från mängden. Men det visar inte på skäggets vara eller icke vara ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv. Att klippa skägget är ett kulturellt anskaffat särdrag, inte ett genetiskt.

Och det är inte främst skäggets attraktionskraft som gör att evolutionen har gett män skägg. Tidigare forskning av bl.a. Barnaby Dixson har tvärtom antytt att män har skägg trots att kvinnor inte finner det särskilt attraktivt.

En sammanvägning av evolutionsbiologiska teorier och psykologisk forskning antyder att skägget genom evolutionen främst har haft betydelse för intrasexuell selektion – alltså den urvalsmekanism som går ut på att hanarna kämpar mot varandra för att lägga beslag på honorna. Teorin är att skägg ger män status i förhållande till andra män, en sorts tuppfäktningsaccessoar. Det har varit skitsamma om kvinnor tycker det är attraktivt eller inte. (Du kan läsa mer om detta i Skäggboken.)

Denna hypotes bekräftas också i den aktuella australiska studien: ”Women gave higher ratings to light and heavy stubble than beards. Men rated beards higher than light, but not heavy stubble.

Med andra ord: det spelar ingen roll att kvinnor upplever skägg som mindre attraktivt när många har skägg. Det är andra faktorer som påverkar skäggets existens – och andra saker som påverkar modet.

4: Rob Brooks önsketänkande

Om vi ponerar att jag hade varit lagt åt osakliga påhopp hade jag också kunnat säga så här: ”Eh, har ni sett Rob Brooks? Han har ju själv inget skägg! Kan det vara så att han ägnar sig åt önsketänkande när han förutspår skäggets snara försvinnande?”

5: För att vi säger det!

Eric var med i P4 Stockholm på torsdagen och berättade varför ryktet om skäggets död är betydligt överdrivet. Lyssna på det inslaget!

Jag ska sammanfatta. Vad är det vi har lärt oss?

Från nyhetsrapporteringen har vi lärt oss:
* Det finns en hög frekvens av väldigt dålig vetenskapsjournalistik, där journalister gör re-writes av andra journalisters re-writes utan att läsa originalkällan.
* Jag tycker inte att det är så farligt att man lyfter fram en felaktig (men rolig) vinkel när det gäller ett såpass lättsamt ämne som skäggs attraktionskraft. Men:
* Detta visar på en grundläggande låg förmåga hos journalister att läsa vetenskapliga texter, vilket i förlängningen kan vara ett problem när journalister rapporterar om forskning som är viktigare för samhället.
* Den här rapporteringen visar på en tendens hos redaktionerna att ”det är bättre att publicera en nyhet som är fel men rolig än att publicera en nyhet som är korrekt men tråkig”.

Från den vetenskapliga studien som drog igång alltsammans har vi lärt oss:
* Det finns stöd för att en viss skäggfrisyr framstår som mer attraktiv om den är ovanlig.
* Vi har INTE lärt oss något om när skäggigheten når sin kulmen nästa gång.

Så, ni kan rätta era texter nu, DN, VF, DI, AB, Feber m.fl.

KÄLLA:
Janif ZJ, Brooks RC, Dixson BJ. 2014 Negative frequency-dependent preferences and variation in male facial hair. Biol. Lett. 10: 20130958. http://dx.doi.org/10.1098/rsbl.2013.0958

KOMMENTAR: Det här inlägget har delvis omstrukturerats och fått några tillägg 20 april.

Skäggmodet kulminerar 2020?

Skrivet av

Bli inte förvånade om skäggmodet når sin kulmen någon gång kring 2020. Det finns det nämligen forskning som stödjer.

londonillustratednewsJa, jag är medveten om att jag tar i från tårna här och det finns anledning att ta profetian med en rejäl nypa salt, men helt taget ur luften är det inte. Hear me out.

Vi fick tips om en undersökning i American Journal of Sociology från början av 80-talet (tack Christian). Dwight E Robinson ville undersöka modets svängningar och räknade helt enkelt håriga ansikten i den brittiska tidskriften Illustrated London News mellan 1842 och 1972. Han kom bland annat fram till följande:

1840 hade 10 procent av alla män någon form av ansiktsbehåring. Kring 1890 nådde skägget sin kulmen och pryddes av omkring 45 procent av männen i tidningen. 1960 var siffran noll.

skaggpeakRobinson jämför med en tidigare studie som gjorts på vidden på kvinnors kjolar och som tjänat som guide och inspiration till skäggstudien. Den studien är gjord under ungefär samma tidsperiod och det är intressant att jämföra kjol- och skäggkurvorna som visar liknande mönster. En uppgång på omkring femtio år och en cykel på drygt 100 år.

Om man då tar den lilla uppsvängning som skägget börjar göra i mitten av 60-talet som bevis för att det var då den senaste cykeln av skäggig tillväxt inleddes, med en dipp på 80-talet inte olik den man ser kring 1850 i diagrammet, så borde nästa skäggiga peak ha inträffat typ 2012. Men nu vet vi ju inte hur skäggtillväxten såg ut innan Robinson började mäta 1942 – tillväxtcykeln kanske i själva verket är sextio år. För att kompensera för detta höftar jag lite och justerar kulmen till 2020. Lite oroande, javisst, men skägget kommer inte försvinna över en natt. Samma studie visar också att det tar ungefär 30 år från kulmen till att ett mode är helt ute.

Nu kanske man inte kan ta en enskild brittisk tidning som mestadels visar unga män ur de övre samhällsskikten som bevis, men håll med om att det är en kittlande tanke! Man undrar ju hur det hade sett ut om Robinson fortsatt mäta fram till idag. Tyvärr gick Illustrated London News över från veckoutgivning till månadsutgivning 1971. Från 1989 gavs den ut varannan månad och från 1994 till 2003 när den lades ner gavs den ut två gånger om året, så det hade blivit ett ganska magert underlag. Tänk om det finns någon annan någonstans som gjort en liknande undersökning? Annars har alla hugade forskare här ett lysande uppslag!

(En rolig bihistoria är studien så tydligt visar hur King Camp Gilette, som uppfann säkerhetsrakhyveln och det utbytbara rakbladet i början av 1900-talet, snarare red på en redan existerande anti-skägg-trend än skapade det skägglösa 1900-talet som han ofta får äran för. Vi har varit inne på det i Skäggboken, men i Robinsons studie syns det tydligt hur skägget varit på tillbakagång i 30 år när Gilette fick sin snilleblixt.)